Det håller inte att skylla på EU. Sverige går ofta längre än EU avsett med sina direktiv. Det skriver Kerstin Davidson i det här inlägget. Hon tar två exempel. Sveriges hantering av luftkvalitén, och hanteringen av småskalig vattenkraft. I båda fallen överimplementerar svenska myndigheter.
Kerstin Davidson är mångårig ledarskribent på tidningen Land Lantbruk. Hon arbetade innan dess som lantbruksreporter för samma tidning med placering i Halland.

Sverige går ofta längre an EU avsett

”Det håller inte att skylla all galenskap på EU”

Det är lätt att skylla på EU. Men faktum är att svenska myndigheters tillämpning av EU-direktiv för miljön går mycket längre än vad EU avsett. Och man struntar i att använda de undantag som EU-direktiven medger.
Sverige är i själva verket extremt, enligt Lena Nerhagen, nationalekonom vid högskolan i Dalarna, som har intervjuats av Tidningen Näringslivet. Hon och hennes forskarkolleger har studerat hur regler och lagar tillämpas i Sverige.
Ett ämne som Lena Nerhagen har specialstuderat är tillämpningen av EU:s luftkvalitetsdirektiv. Där har Sverige gått längre än vad direktivet kräver. Enligt direktivet är det viktiga att mätningar av luftkvaliteten görs i regioner med mer än 250 000 invånare, eller i områden med viss befolkningstäthet. Men Sverige valde utforma reglerna så att alla 290 kommuner måste utföra mätningarna – såväl Malmö som Jokkmokk. Kostnaden för mätningarna lämpades över på kommunerna.

Struntar i undantag
Även miljöprövningarna av vattenkraften är exempel på svensk övertolkning – så kallad överimplementering – av EU:s direktiv. Där har Sverige struntat i att utnyttja de undantag som EU:s vattendirektiv medger.
En utgångspunkt för de omstridda miljöprövningarna av vattenkraften kom för tiotalet år sedan. Då kom forskare och myndigheter på att principen förorenaren betalar kunde tillämpas på vattenverksamheter. Då kunde man ställa miljökrav på vattenverksamheter utan att belasta statskassan. 
För vem tror exempelvis att staten vore beredd att punga ut de 64 miljoner som det skulle kosta att bygga fiskvägar förbi de sex små kraftverken i Mieån i Blekinge, vilket Länsstyrelsen kräver. Nyttan står knappast i proportion till kostnaden, men det är kanske lättare att spendera andras pengar. Prövningarna har också skett utan att konsekvenser för enskilda eller för elförsörjningen har vägts in.

Slipper ta ansvar
Ett bakomliggande problem, enligt nationalekonomen Lena Nerhagen, är just detta, svenska myndigheter åläggs inte att analysera de samhällsekonomiska följderna av sina beslut. Där skiljer sig Sverige från exempelvis grannlandet Finland. Även EU har anammat att konsekvensanalyser bör göras.
Kanske kan en väg till lösning vara det förslag till förordning som kom från regeringen i augusti i fjol. Där föreslås att konsekvensanalyser ska göras inför myndigheters beslut om föreskrifter, nyttan av dessa ska överstiga kostnaderna för samhället som helhet.
Låt oss hoppas att detta blir verklighet. Med en i jämförelse med andra länder extrem miljöpolitik är Sverige inte längre Landet Lagom. Och att skylla på EU håller inte.
Kerstin Davidson

FOTNOT: Den här texten har tidigare varit publicerad i Blekinge Läns Tidning.

”Att skylla på EU
håller inte”

Hetsjakten på små kraftverk är odemokratisk

Aktivister dominerar statens kampanj mot små privata vattenkraftverk. Deras mål är uppenbart. Att orsaka så stor ekonomisk skada för små privata elproducenter som möjligt. Målet är att kraftverksägarna ska ge upp, lägga ner verksamheten och själva ansöka om utrivning.
Man gör det genom att överdriva krav på åtgärder, långt utöver vad som är motiverat ur miljösynpunkt. Att vattenkraftens miljöfond betalar en del av kostnaden är inte tillräckligt när slutnotan för många kraftverksägare ändå hamnat på miljonbelopp. Alla har inte råd.
Nu måste politiken sätta ner foten. Ordentligt. Det räcker inte med några halvmesyrer eller vagt formulerade beslut som aktivisterna kan tolka som de vill. Detta har pågått allt för länge och i grunden är det en kränkning av äganderätten och rätten att bruka det man äger. Politiken måste bli tydligare så aktivisterna på berörda myndigheter inte kan fortsätta runda den politiska viljan.

Lagen måste ändras
Den paus i omprövningarna som regeringen fattat beslut om är därför bara första steget. Under pausen måste regeringen utreda hur man ska få berörda myndigheter att lyda riksdag och regering. Det är möjligt att detta bara kan uppnås genom att bredda och förändra kompetensen på berörda myndigheter. Det viktigaste på kort sikt är dock att förmå Havs- och vattenmyndigheten att ändra sina vägledningar och föreskrifter så att dessa blir så tydliga att länsstyrelser och vattenmyndigheter inte kan göra egna tolkningar.
På lång sikt måste lagen ändras. Lagarna kring hur man klassar våra vattendrag, hur arbetet med miljökvalitetsnormen går till och hur den är kopplad till miljöbalken, måste ändras. Även miljöbalken måste ändras. Regeringen måste också ändra hur besluten om KMV (kraftigt modifierade vatten) och undantag kommer till. Det är orimligt att aktivistiska myndigheter själva kan besluta om vilka vattendrag som ska klassas som KMV. Lagen måste vara utformad så att olika intressen, lokala såväl som nationella, får ett reellt inflytande.

Odemokratiskt
Statens kampanj mot småskalig vattenkraft har pågått i många år nu. Pådrivna av sportfiskeintressen, och miljöaktivister som vill restaurera alla vattendrag, har man i stort sett skaffat sig ett monopol både på problemformulering och målformulering. Genom inflytande över processen med lagstiftning har man fått i stort sett de lagar man önskat sig.
Kraftverksägarna och andra intressen tvingas hela tiden spela på motståndarnas planhalva. Det är inte rimligt. I synnerhet som aktivisterna bara stöds av några få procent av svenska folket. En klar majoritet av svenska folket är positiv till vattenkraften, och drygt hälften av dessa kan till och med tänka sig att bygga ut. I riksdagen råder en klar majoritet för att bevara vattenkraften, även den småskaliga som till stor del är privat. Det är i stort sett bara de partier som är olika grad är emot privat ägande som sympatiserar med aktivisterna.
Det som pågår just nu är därför odemokratiskt. Riksdag och regering måste sätta stopp för fortsatt myndighetsaktivism. Vattenkraften är trots allt den renaste, och mest miljövänliga och i särklass mest hållbara kraftkällan av alla.
Göran Åhrén

”Lagen måste vara utformad
så olika intressen
får ett reellt inflytande”

Objektiva principer genomsyrar Västvärlden och det vi kallar liberal demokrati. ”I grunden betyder det att den enskilda människan är fri, och statens huvudsakliga jobb är att skydda individens rätt”, skriver Henrik Sundström. ”Demokrati är således mer än bara folkstyre, utan också regler för hur staten får hantera medborgaren inom folkstyrets ram.”
”Miljöpartiet har gång efter annan visat att man i praktiken skiter högaktningsfullt i demokratins värden”, fortsätter Henrik Sundström. ”De är så upptagna av tanken att allt de föreslår är Gott, att de inte ens förstår att deras förslag innebär allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och demokratins principer. Så länge som MP sitter kvar i regeringen befinner vi oss på ett sluttande plan mot ett mer totalitärt samhälle. De måste bort från regeringsmakten och helst ut ur riksdagen.”

Miljöpartiet ett hot mot demokratin

MP-förslag kränker mänskliga rättigheter

Miljöpartister är de sista som ska tala om för M och KD vilka ”värderingar” de har.

Borgerligheten talar inte om ”värderingar”, vi talar om värden. En värdering är något subjektivt, i grunden ett rent tyckande. Ett värde är en objektiv princip. Borgerligheten menar att staten ska ordnas med dessa objektiva principer som grund. ”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable rights, that among these are life, liberty and the pursuit of happiness”.
Dessa objektiva principer, ursprungligen från upplysningen och den anglosaxiska statsrättsliga traditionen, genomsyrar idag hela västvärlden – det som populärt brukar kallas för ”liberal demokrati”. I grunden betyder det att den enskilda människan är fri, och statens huvudsakliga jobb är att skydda individens rätt.
Rätten till liv, frihet, icke-diskriminering, ägande, yttrandefrihet och ansvarsutkrävande i fria och hemliga val är okränkbara värden som inte ens en lagstiftande majoritet har rätt att tafsa på. Om så ändå skulle ske, så är det självständiga domstolar som ska vara  medborgarens yttersta värn mot regeringens makt. Demokrati är således mer än bara folkstyre, utan också regler för hur staten får hantera medborgaren inom folkstyrets ram.

MP skiter i demokratin

Medan borgerligheten har den liberala demokratin i sitt DNA, så har Miljöpartiet gång efter annan visat att man i praktiken skiter högaktningsfullt i demokratins värden. Ett axplock av exempel:
– EU-parlamentarikern Pär Holmgren, tidigare mest känd från SVT, har vid flera tillfällen och under lång tid uttryckt att folkstyret borde avskaffas till förmån för en ”klimatdiktatur”
Pär Holmgren hyser en misstro mot demokratin (expressen.se)
– Språkrören Märta Stenevi och Per Bolund menar att markägare inte äger sin mark, utan bara ”förvaltar” den. För statens räkning, får man kanske anta.
Stenevi och Bolund (MP): Skydda dubbelt så mycket skog – DN.SE 
– Kvotering till privata bolagsstyrelser, d v s lagstiftning om systematisk diskriminering av män på grund av sitt kön, är inskrivet i partiets program. Således respekteras varken äganderätten eller principen om icke-diskriminering
programfordjupning_jamstalldhet.pdf (mp.se)
– Partiet hyser inga som helst betänkligheter att ingripa i pågående rättsprocesser i oberoende domstolar, om utslaget enligt gällande lag kan riskera att bli ”fel”
Miljöpartiet säger nej till Preems utbyggnad (expressen.se)
– Statsrådet Bah Kuhnke tillsatte en utredning för att kunna ge presstöd bara till maktlojal press
Nya presstödet öppnar för kontroll av journalister | Dagens Samhälle (dagenssamhalle.se) 
– Flera ledande MP-företrädare, som statsråden Lindhagen och Lind, vill begränsa yttrandefriheten så att makthavarna ”ska våga delta i debatten”
Vi ser hur rasismen tillåts ta plats och normaliseras (expressen.se) 

Miljöpartisterna är så upptagna av tanken att allt de föreslår är Gott, att de inte ens förstår att deras förslag innebär allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och demokratins principer. Så länge som MP sitter kvar i regeringen befinner vi oss på ett sluttande plan mot ett mer totalitärt samhälle. De måste bort från regeringsmakten och helst ut ur riksdagen.

Henrik Sundström

”Så länge MP sitter kvar i regeringen
befinner vi oss på ett sluttande plan
mot ett mer totalitärt samhälle”

Karl Hedin frias helt

Både rättsväsendet och media har anledning till självkritik

Karl Hedin frias. Det finns inga bevis, konstaterar Västerås tingsrätt. Samtliga åtalade frias från misstankarna om jaktbrott och grovt jaktbrott.
Det går inte att dra några säkras slutsatser av de telefonavlyssningar som åklagaren hänvisar till i sitt åtal, skriver tingsrätten i sin dom. Inte heller påståendet att Karl Hedin skulle ha överlämnat gift till en medåtalad, anser tingsrätten att åklagaren har lyckats bevisa.
Karl Hedin frias alltså på alla punkter.
Eftersom det inte finns några bevis, anser sig tingsrätten inte ha anledning att ta ställning till den bevisning som de åtalade och deras ombud lagt fram för rätten. Det hade naturligtvis varit bättre om tingsrätten hade tagit ställning till de uppgifter som försvaret lagt fram som bevis för de åtalades oskuld.
Då hade det inte funnits något större utrymme för den typen av politiska påhopp som exempelvis Dala-Demokraten ägnat sig åt i kommentarerna till domen. Att försöka rättfärdiga rättsväsendets agerande med att Karl Hedin har pengar, eller att hans åsikter inte passar alla, är både moraliskt och etiskt förkastligt. I alla fall i ett samhälle där man fortfarande tillåter privat ägande, och där det på pappret råder både åsikts- och yttrandefrihet.

Grovt statligt övergrepp
Fallet Karl Hedin har upprört många på landsbygden. Framför allt de tvångsåtgärder han och de andra misstänkta utsattes för i samband med gripande, anhållande och häktning. Den långa häktningstiden framstår också som orimlig. Det borde ganska snart ha stått klart för utredarna att det inte fanns tillräcklig bevisning för att driva förundersökningen vidare.
I samband med rättegången i Västerås, blev det ännu tydligare att åklagarens bevisning saknade förankring i verkligheten och att de inte ens skulle ha räckt till ett åtal för ringa brott. Att i det läget ta till telefonavlyssning och tvångsmedel som anhållande och häktning, dessutom på ett oerhört förnedrande sätt, måste betraktas som ett grovt statligt övergrepp.
Nu återstår efterspelet. Staten kommer sannolikt att tvingas betala ut ett stort skadestånd till Karl Hedin och de medåtalade, för den förnedrande behandling man utsatt dem för.
Statsmakterna borde också utreda systemet med specialenheter inom polis och åklagare, och vad detta leder till när aktivistiskt lagda personer söker sig till dessa enheter. Myndighetsaktivism är ett växande problem, som dokumenterats av Örebro Universitet. En skärpning av tjänstemannaansvaret borde också utredas för att öka rättssäkerheten i liknande fall.

Anledning till självkritik
Det får inte finnas minsta misstanke om att tjänstemän åsidosätter rättssäkerheten på grund av egna åsikter eller påverkan från aktivism. Förtroendet för rättsväsendet är viktigt i en rättsstat. Fallet Karl Hedin har definitivt skadat förtroendet.
Blotta misstanken att det fanns hämndmotiv med i bilden, när polis och åklagare beslutade sätta in insatsstyrkan, kasta Karl Hedin i fyllecell och låta honom sitta häktad i över en månad, gör att många undrar vad det är som händer i Sverige. Karl Hedin har själv hävdat att hans kritik av polis och åklagares arbete med andra jaktärenden skulle vara motiv till de drastiska åtgärderna trots den ringa bevisningen.
Även media har anledning till självkritik. Ständiga rubriker där Karl Hedins ekonomiska ställning lyfts fram som en viktig del, för tanken till någon slags folkdomstol, en modern form av skampåle. Hur mycket pengar Karl Hedin har är knappast relevant för själva skuldfrågan. Man kan nästan få intrycket att medierna genom att vädja till mindre ädla känslor som avundsjuka, vill hetsa folk att ta ställning emot Karl Hedin.
Eftersom Västerås tingsrätt inte tagit ställning till försvarets bevisning, kan det finnas anledning till ett rättsligt efterspel. En skadeståndsprocess borde därför vara en logisk följd av domen. WESTSIDAN. 2021-03-19

”Staten borde utreda
systemet med specialenheter
inom polis och åklagare”

Stoppa vansinnet

Vi behöver all el – även från vattenkraften

Stoppa nedläggningen av den småskaliga vattenkraften. Det är vansinne att statliga myndigheter fortsätter sin kampanj för att lägga ner små privata vattenkraftverk på landsbygden, samtidigt som industrier tvingas stänga ner produktionen och vanligt folk uppmanas att inte dammsuga.
Stora delar av södra Sverige brottas med elbrist. Vi behöver därför all el vi kan producera. Statliga myndigheter måste tvingas göra de avvägningar mellan olika intressen som är nödvändiga och som de också är skyldiga att göra.
Ett antal länsstyrelser driver något som närmast kan beskrivas som ett korståg mot småskalig vattenkraft. De är vandringshinder, hävdar man, och måste därför rivas ut för att främja biologisk mångfald. I själva verket vill man bygga om gamla kulturbygder till vildmark och sportfiskeanläggningar.
Kampanjen visar att alltför stor makt i en enskild fråga har hamnat i fel händer. Länsstyrelser har ett tvärsektoriellt ansvar, men det är något som exempelvis länsstyrelserna i Skåne, Karlstad och Örebro helt verkar bortse ifrån.

Stor potential i vattenkraften
Produktionen från de små vattenkraftverken motsvarar idag ett kärnkraftverk. Genom att investera och effektivisera den småskaliga vattenkraften kan den produktionen i varje fall fördubblas. Sannolikt skulle vi kunna öka produktionen till motsvarande tre kärnkraftverk om myndigheterna tillät att äldre anläggningar tas i bruk igen.
Vattenkraften är den i särklass mest klimatvänliga kraftkällan, i en livscykelanalys räknat på gram koldioxid per producerad kilowattimme. Vindkraften orsakar tre gånger så stora utsläpp av koldioxid. Och kärnkraften fyra gånger så stora.
Men framför allt så producerar vattenkraften fortfarande el när vindkraften står stilla. Och det gör den, hör och häpna, när det inte blåser. Och just nu blåser det inte särskilt mycket.
Många små vattenkraftverk finns dessutom i södra Sverige där problemen med elbrist är som störst.
För mycket satsning på vindkraft gör elförsörjningen osäker. Vi behöver därför satsa på att bygga ut vattenkraften. Det kan göras på ett sätt som också tar hänsyn till fiskens vandringsbehov och behovet av musslor i våra vattendrag. Det visar exempelvis ombyggnaden av Vattenfalls kraftverk i Dals Långed. Ny teknik finns dessutom där fisk kan simma rakt igenom en anläggning.

En kampanj växer fram
1950 hade vi över 4 000 små vattenkraftverk i Sverige. Som små räknas kraftverk på 10 MW eller mindre. Utbyggnaden av den storskaliga vattenkraften minskade behovet av små och antalet sjönk till mindre än hälften på 1980-talet. Därefter har antalet små kraftverk ökat något igen, delvis på grund av stimulansåtgärder. Staten och EU var då fortfarande positiv till småskalig vattenkraft.
Men plötsligt hände något. Sportfiskeintressen såg en chans att utnyttja EUs vattendirektiv i kombination med Agenda 21 och började driva statliga myndigheter framför sig i en kampanj för att ”öka tillsynen”. Man fick stöd av den nybildade Havs- och vattenmyndigheten, gamla fiskeriverket. Och plötsligt hamnade all fokus i tillsynsarbetet på fisk, trots att vattendirektivet främst handlar om kontroll av kemikalier och miljögifter.
Man tog hjälp av frivilliga krafter i jakten på små kraftverk som man påstod inte hade tillstånd. Det krävdes några juridiska kullerbyttor för att göra hetsjakten på små vattenkraftverk laglig. Sportfiskeintresserade jurister och tjänstemän på Kammarkollegiet hjälpte till med detta.

Orimliga krav på nyprövning
De som först förstod vad som höll på att hända var enskilda kraftverksägare som plötsligt fick förelägganden med krav på att söka tillstånd. Nyprövning dessutom, istället för omprövning, med krav på miljökvalitetsbeskrivningar och andra dyra utredningar. Dessa tillståndsprocesser gjordes så kostsamma som möjligt i avsikt att knäcka ägarna ekonomiskt, så att de själva skulle välja att lägga ner och ansöka om utrivning. Detta var ju egentligen fullständigt orimligt.
När det blev allmänt känt reagerade politiken. Ett antal beslut i riksdagen har syftat till att bevara den småskaliga vattenkraften, minska aktivistiska myndigheters möjlighet att knäcka små privatägda kraftverk ekonomiskt och tvinga fram en mer realistisk tolkning av vattendirektivet.
Nu obstruerar ett antal myndigheter och vägrar genomföra det riksdagen har beslutat. Flera länsstyrelser fortsätter hetsjakten på småskalig vattenkraft, som om ingenting hänt. Vattenmyndigheterna vägrar ändra sin syn på KMV, kraftigt modifierade vattendrag, som är ett sätt att lindra kraven på åtgärder som utnyttjas av de flesta länder i Europa, men där Sverige är sämst i klassen.

Stoppa vansinnet nu
Det som saknas i Sverige är att någon inom den verkställande makten, med både makt och överblick, sätter ner foten och säger att nu får det vara nog. Delegeringen har gått för långt. Aktivistiska tjänstemän gör som de vill. Kombinationen självständiga myndigheter och avsaknaden av tjänstemannaansvar är mycket olycklig. Snacket om ministerstyre gör inte saken bättre.
Vi har byggt upp ett system där ingen behöver ta ansvar. Handläggande tjänsteman har oändlig makt, och stora möjligheter att skylla på någon annan. Vanligtvis på EU, egna föreskrifter eller till en egen tolkning av lagen. Och kommer för det mesta undan med det.
Uppfinningsrikedomen när det gäller att runda lagen är stor.
Problemen är väl kända. Riksdagen har sagt sitt, regeringen och verksledningar måste leverera.
När det värsta är över behöver vi utreda hur maktfördelningen fungerar i praktiken i Sverige. Tilltron till demokratin står på spel. Vi behöver också utreda hur Århuskonventionen tillämpas i Sverige. Människor som påstår sig företräda allmänheten, håller på att förvandla våra domstolsprövningar till spektakel, samtidigt som lokala opinioner som verkligen företräder allmänheten körs över.
Det blåser inte nu. Industrier står stilla, och vi uppmanas att inte dammsuga. Statliga myndigheter fortsätter lägga ner och riva ut små vattenkraftverk. Regeringen måste sätta ner foten nu och agerar kraftfullt. Det räcker att följa de beslut som riksdagen redan har fattat. Det är dags att stoppa detta vansinne nu.
Göran Åhrén

”Stoppa nedläggningen
av småskalig vattenkraft”

Tech-företagens nedstängning av konton utmanar två grundläggande rättsstatliga principer, den om ickediskriminering och yttrandefriheten, skriver advokaten Henrik Sundström.
”Varken Donald Trump, Swebb-TV eller högern i allmänhet har mig veterligen brutit mot någon lag eller allmän regel. Deras brott är uppenbarligen att de torgför en politisk uppfattning som inte klickar med de stora techföretagens värdegrund.”
Privata företag kan inte göra som de vill. Att neka någon en tjänst är också en rättshandling. Att diskriminera någon på grund av politisk uppfattning är också diskriminering.

Twitter ”rundar” yttrandefriheten

”Politisk diskriminering är också diskriminering”

Nyss raderade Twitter kontot för president Donald Trump, med över 88 miljoner följare ett av plattformens tio största. I skuggan av detta stängdes ytterligare tusentals konton med uttalad högerprofil. Samtidigt meddelade Apple och Google olika åtgärder för att begränsa tillgången till Twitters konkurrerande plattform Parler, som har en tydlig yttrandefrihetsprofil. I Sverige raderades nyligen nätkanalen Swebb-TV från Youtube, till tydliga bifallsrop från landets vänsterliberala kretsar.
Twitter har anfört en synnerligen konstruerad anledning till sitt agerande. När det gäller Swebb-TV har Google inte anfört någon specifik orsak alls. Dessa samordnade aktioner från USA:s stora techföretag handlar inte om ”sant eller falskt”. De handlar om makt.
Techföretagen vet att sociala medier är den absolut viktigaste kanalen för högerns åsiktsbildning, men under den sistlidna mandatperioden har hotet om regleringar för att säkerställa yttrandefriheten hängt som ett Damoklessvärd över plattformarna, varför de har aktat sig för att utmana ödet alltför långt.

”Fel” värdegrund
Varken Donald Trump, Swebb-TV eller högern i allmänhet har mig veterligen brutit mot någon lag eller allmän regel. Deras brott är uppenbarligen att de torgför en politisk uppfattning som inte klickar med de stora techföretagens värdegrund. En värdegrund som säkert bara råkar sammanfalla med regeringsblockets.
”Techföretagen är privata företag, de får göra som de vill” lyder mantrat. Men privata företag får inte göra som de vill.
Att neka någon en tjänst är i sig en rättshandling, tillika en rättshandling som i andra sammanhang är noga reglerad. Jämför om ett flygbolag skulle vägra tillåta muslimer att resa med dem. Att diskriminera någon på grund av politisk uppfattning är också diskriminering. Det följer av Europakonventionens tolfte tilläggsprotokoll.
Men oavsett hur lagen ser ut – vilken ordning har man på sina liberala och demokratiska principer, när man hurrar över att någon överhuvudtaget diskrimineras?

Rundar grundläggande principer
Det är således just nu två grundläggande rättsstatliga principer som utmanas av tech-företagen, principen om yttrandefrihet samt principen om icke-diskriminering. Men för vänstermänniskor och pseudoliberaler tycks det inte finnas någon skillnad mellan makt och rätt. ”Rätt är det som jag gör och allt vadhelst jag tycker.” Förstår man vilken drake man föder när man låter en sådan hållning passera utan att reagera?
Diskrimineringslagen och hetslagstiftningen fylls ständigt på med nya skyddade grupper, enligt vad som för tillfället är på modet. Men de grundläggande principerna icke-diskriminering och yttrandefrihet, som en gång byggde västvärlden unik i sin tolerans, tar man dock numera omvägar runt.
Henrik Sundström
Advokat, Uddevalla

”Att diskriminera någon
på grund av politisk uppfattning
är också diskriminering”

”Rädda klimatet – ät mera kött”

Jordbrukets negativa påverkan överdrivs

Det var i somras som forskaren Per Frankelius fick sin artikel publicerad i den vetenskapliga tidskriften Agronomy Journal. Då hade artikeln bearbetats och granskats i ett år av fem professorer som godkänt den.
Bakom artikeln ligger en kritisk analys av skriftlig dokumentation från IPCC:s arbete med klimatpåverkan från jordbrukssektorn. Analysen har sedan följts upp av egen forskning och studier av fotosyntesen och kolinlagringen.
Per Frankelius slutsatser är att IPCC enbart fokuserar på utsläpp och därför inte ser helhetsbilden. Klimatpanelen hävdar att jordbruket är en betydande källa till utsläpp av växthusgaser, men har inte räknat med fotosyntesen.
Den kolinlagring som sker både i jorden och i de skördade grödorna, liksom produktionen av syre, finns inte med i beräkningarna. IPCC har bara tagit med jordbrukets negativa påverkan, inte den positiva.
Jordbrukets negativa påverkan har alltså överdrivits.

Klimatpositivt

Den andra delen i Per Frankelius arbete är att han har beräknat hur mycket koldioxid som tas upp av de växande grödorna. Han har använt sig av officiella siffror från FN-organet FAO, och kommit fram till att odlingen av spannmål reducerar jordbrukets klimatpåverkan med mer än 50 procent.
(IPCC: Utsläpp – 5, 6 miljarder ton CO2 per år. Frankelius: Kolinlagring – 3, 8 miljarder ton koldioxid per år.)
Räknar man andra grödor (Frankelius: ca 2 miljarder ton per år) blir slutsatsen att jordbruket är klimatneutralt, kanske rent av klimatpositivt. Jordbruket tar alltså upp mer koldioxid än man släpper ut.
Det är här det börjar bli riktigt intressant.
Om jordbruket lagrar mer koldioxid än man släpper ut, då är det ju bättre för klimatet med mer jordbruk. Ju mer vi odlar desto mer koldioxid tas upp från atmosfären.
Men om jordbrukets påverkan överdrivs, då kommer ju det att leda till felaktiga prioriteringar.

Krav på åtgärder om att minska utsläpp, kommer i själva verket att leda till minskad produktion, som i sin tur leder till en minskning av kolinlagringen. Politiken vilseleds att besluta om åtgärder som får motsatt effekt.
Det som gör detta särskilt allvarligt är att många betraktar IPCC:s rapporter som sanningar som inte går att ifrågasätta.
IPCC hävdar att jordbruket står för 23 procent av människans utsläpp av klimatgaser, men bygger detta på beräkningar och antaganden. Det vetenskapliga paradigm som dominerar IPCC:s verksamhet leder till att man bara räknar det som är negativt. Det saknas en helhetssyn på jordbruket och dess påverkan.
För att kunna göra en korrekt bedömning av en samhällssektors påverkan på klimatet måste man också räkna med det som är positivt, hävdar Per Frankelius. Och för detta synsätt har han nu fått vetenskapligt stöd genom den granskning som hans artikel genomgått.
Det är fullt möjligt att jordbruket i Sverige, precis som skogsbruket, redan nu kan betraktas som klimatneutralt eller rent av klimatpositivt. Men för att bli helt säker på detta krävs det fortsatt forskning.

Ingen klimatbov

Ingen har undgått köttdebatten på senare år. Budskapet har varit enkelt. Ska vi kunna rädda planeten så måste vi sluta äta kött. Världsnaturfonden har kört sina kampanjer.
Till och med statsministern har uttalat sig i samband med klimatmötet i Paris och sagt att han minskat sitt köttätande för klimatets skull.
Även om det säkert finns andra motiv, som att man är övertygad vegan eller djurrättsaktivist, så vilar hela köttdebatten på FN:s utpekande av jordbruket som en klimatbov. Har Per Frankelius rätt, då faller alltihop.
Vi har redan sett politiska beslut som kan visa sig felaktiga. Ett exempel är kampanjen i Västra Götalandsregionen där man försöker påverka kommuner att införa en klimatbudget som innebär att skolbarnen bara får vegetarisk mat,…importerad vegetarisk mat. Hur klimatsmart är det?

”Ät mera kött”

I regionen liksom i kommunerna använder man alltså skattepengar för att övertyga skolbarn om att de ska sluta äta kött. Om Per Frankelius har rätt, så lurar regionen och kommunerna skolbarnen.
Vad händer med köttdebatten om det plötsligt visar sig att jordbruket är klimatpositivt? Korna är klimathjältar, istället för klimatbovar. Går det ens att få igång en debatt om detta? Är miljöorganisationerna mottagliga för sakargement?
Det är här det Per Frankelius kallar paradigm kommer in i bilden. Det strider helt enkelt mot miljörörelsens hela tankevärld att man skulle kunna äta sig ur en klimatkris. Veganism och djurrättsaktivism spökar i bakgrunden, så hamburgerkedjorna kommer nog att servera vegoburgare ett tag till.
Men om Per Frankelius har rätt, och får möjlighet att fortsätta sin forskning, så borde nästa rubrik var; Rädda klimatet – ät mera kött.
Göran Åhrén

”Politiken vilseleds
fatta beslut om åtgärder
som får motsatt effekt”

Båda kunde inte vara skyldiga samtidigt. I brist på bevis kunde hovrätten inte annat än fria de åtalade ukrainarna i Markarydfallet. I Lindeomefallet, som medierna jämför med, var det åtalet som var fel utformat. I båda fallen är det brister i åklagarens arbete som ligger till grund för de friande domarna. Det är alltså inte lagen det är fel på, konstaterar advokaten Henrik Sundström, som uppmanar media att ställa de rätta frågorna.

Om rättspolitik och media

”Båda kunde inte vara skyldiga samtidigt”

Häromveckan meddelade Göta hovrätt en friande dom mot två ukrainare som var misstänkta för mordet på en 70-årig man i Markaryd. Mediarapporteringen kring fallet ledde många till uppfattningen att det var fel på antingen lagen eller domstolen, och drog paralleller till det så kallade Lindomefallet på 90-talet. Detta eftersom man uppfattade att båda friades för att man inte kunde bevisa vem av de två som var den skyldige.
Debatten efter domen pekar egentligen på den största svagheten i svensk rättspolitisk debatt – att media är fullständigt okunniga om det mesta, vilket leder till att det är alltför lätt att dra fel slutsatser om vad problemen egentligen handlar om.

Åtalet fel utformat
Lindomefallet handlade om mordet på en 89-årig man. Åklagaren var i det fallet övertygad om en teori som gick ut på att en av två misstänkta gärningsmän var ansvarig för mordet, medan en annan bara varit medhjälpare. När domstolarna prövade bevisningen kunde man inte hitta annat än att det var tvärtom.
Enligt svensk rätt hade då båda egentligen kunnat dömas för mord ”gemensamt och i samförstånd”, men eftersom åklagaren inte hade utformat åtalet så, så kunde ingen av gärningsmännen fällas för mordet.
I medias värld finns det dock ingen som helst uppfattning om att åklagare faktiskt kan tabba sig. Konstiga domar skylls regelmässigt på domstolarnas bristande kontakt med verkligheten. Åklagarna utmålas alltid som hjältar, och deras omdöme och åtgärder antas vara ofelbara. Jag har aldrig varit med om att media någonsin kritiskt har granskat en åklagares processföring och dess konsekvenser för en utgång.

Inte fel på lagen
Vidare satte det sig hos allmänheten en bild av att det var lagen det var fel på, att man alltid kunde frias från mord om man var flera gärningsmän som skyllde på varann. Minns till exempel att detta användes som del i handlingen i Kjell Sundvalls film Jägarna från 1996.
Men lagen var exakt samma vid tiden för Lindomefallet som den är idag – men behöver inte visa vem av flera gärningsmän som varit mest skyldig till ett mord, alla som deltagit i ett brott kan dömas till ansvar utan att det behöver visas exakt vem som gjort vad, så länge som åklagaren gör sitt jobb i rättssalen.
Skillnaden mellan Lindomefallet och mordet i Markaryd, är att i Lindome var det klarlagt att de båda misstänkta fanns i närheten av offret. Men i Markaryd pekade åklagarens bevisning i form av övervakningsfilmer snarare på att de båda misstänka var långt ifrån varandra i nära anslutning till brottet.
Med andra ord var det ganska tydligt för hovrätten att båda helt enkelt inte kunde vara skyldiga samtidigt.

Brist på bevis?
Åklagaren å sin sida satte allt på ett kort, och presenterade ingen ytterligare bevisning för var de två misstänkta befann sig vid tiden för brottet. Detta gav inte hovrätten något annat val än att fria ukrainarna.
Varför det blev så här kan egentligen bara åklagaren svara på. Låste man sig för tidigt vid en viss hypotes, och struntade i att utreda vidare? Eller var det brist på polisresurser? Eller fanns det helt enkelt ingen annan bevisning att hitta?
Det är dessa frågor media behöver ställa. Media har givits rollen att granska, så att medborgarna ska kunna utkräva ansvar. Det är mer än dags att börja nu.
Henrik Sundström

”Båda kunde inte
vara skyldiga
samtidigt”

Sveriges Radio genomsyras av rasism, fördomar, diskriminering och segregation. I alla fall om man får tro de 51 anställda och före detta anställda som skrivit brev till radioföretagets ledning.
De anser sig ”rasifierade” och kräver högre lön, bättre jobbmöjligheter och befordran. Och de vill att personalen ”inventeras” efter ras.
Bakgrunden är enligt Per Bolander identitetspolitiken som betonar ”ras” och hudfärg, och han undrar vart detta leder. Ska hela befolkningen registreras efter ras? Börjar vi i så fall inte närma oss det system man hade i Sydafrika, som hela världen fördömde?

Identitet och rasism från vänster

Ett spöke går genom den offentliga debatten – identitetspolitikens spöke. Det är en relativt ny företeelse som lägger tonvikten vid en persons ”ras”, hudfärg, folkgrupp, födelseplats e t c, alltså saker som man inte kan välja själv. Dessa fakta, säger anhängarna av identitetspolitiken, spelar en avgörande roll för en persons karriär, utveckling och välbefinnande. Om man misslyckas i karriären kan man alltså alltid skylla på rasism, islamofobi eller något annat.
Några som insett detta är 51 anställda och före detta anställda på Sveriges Radio. I ett öppet brev till ledningen för SR går de till storms mot en institution som sägs genomsyras av rasism, fördomar, diskriminering och segregation. Undertecknarna presenterar sig som ”underrepresenterade, rasifierade journalister, särskilt afrosvenskar”. De meddelar att situationen är ”ohållbar” och att de funderar på att lämna yrket. Det låter allvarligt. Så låt oss undersöka det hela.

Exempel på rasism
De rasifierade journalisterna rasar över att det finns försvinnande få svarta på SR, vilket möjligen kan bero på att det tills nyligen inte fanns speciellt många svarta i Sverige och att journalistyrket inte är det första man väljer när man just invandrat till ett annat land. De jämför med situationen för svarta i USA (naturligtvis!) och glömmer bort att slaveriet, inbördeskriget, den lagliga segregeringen av svarta och medborgarrättsrörelsen är fenomen som inte funnits i Sverige eftersom det tills ganska nyligen, det tål att upprepas, inte funnits många svarta i landet. De skriver att rasismen är ”väldokumenterad” i Sverige men ger inga exempel på sådana undersökningar.
Men tydligen är situationen allvarlig. De rasifierades vistelse hos SR har skapat ”trauman” där de känner sig ”ignorerade, misstänkliggjorda och ifrågasatta” enbart på grund av deras ”ras”. Ord och inga visor som synes.

”Kvoterar in vita”
Vad är det då exakt de råkat ut för som skapat sådana trauman? Ja, det är inte lite. De har inte fått ta in kontroversiella forskare eftersom det skulle bryta mot SR:s regler för opartiskhet. Hemskt!
Dessutom är opartiskhet bara en del av ”vithetsnormen”. De påstår att SR kvoterar in vita personer men ger inga exempel, de ”ser” detta och det räcker.
Det är också ”påfrestande för hälsan” att tillhöra en minoritetsgrupp och därför är de ofta sjukskrivna. De rasifierade tycks alltså vara ett sällsynt mjäkigt släkte.
I slutet av brevet finns en lista av personliga berättelser som bevis på den extrema rasismen hos SR. Här följer några axplock.

”Fruktansvärt- oerhört – skandal”
Vid en demonstration i Göteborg hade reportern bara pratat med vita människor. Fruktansvärt!
I ett inslag på Ekot hade någon bytt ut ordet rasistiskt till ”dåligt” bemötande. Oerhört!
Tre anställda på SR och en krönikör hade använt ordet ”färgad” om icke-vita personer. Skandal!
Efter en ”snabbkoll” hade en av de rasifierade upptäckt att en ”övervägande” majoritet på redaktionen INTE följer Black Lives Matters aktiviteter. Upprörande!
En svart journalist blev arg för att de vita kollegerna inte kunde förstå varför sången ”Rule Britannia” tagits bort från en engelsk musikfestival. Man kan bli indignerad för mindre!
En person hade fått frågan om hon var adopterad eftersom ”jag pratade så bra svenska”. Detta hände två gånger dessutom!

Ras merit för jobb
Jag ska inte fortsätta uppräkningen av rasistiska övergrepp. Som alla förstår så framstår apartheidtidens Sydafrika och Auschwitz som rena kurorter i jämförelse med Sveriges Radio vars ledning verkar höra hemma i Nurnbergrättegången.
Så vad bör då göras? De 51 undertecknarna har vänligt nog kommit med några förslag.
SR måste göra en ”inventering” av de anställda för att ta reda på hur många som har utomeuropeisk bakgrund (Balkan räknas dit av någon anledning) eller är svarta. Sedan har SR fem år på sig att se till att minst 25 % av alla anställda ska ha en sådan bakgrund, särskilt måste man öka andelen svarta.
Man vill alltså att ras och hudfärg ska bli meriter vid anställning. En ”lönerevision” ska genomföras där de rasifierades löner ska ”särredovisas” och skillnader med vita ska ”rättas till”. De vill ha en löneförhöjning med andra ord.
De vill också att en rasifierad person ska rekryteras till högsta ledningen. En begäran att bli befordrad således.
Här har vi själva syftet med brevet.

Krav på raslagar?
De vill ha högre lön, bättre möjligheter för släkten att få anställning och dessutom kan ni gärna befordra oss högre upp i näringskedjan. Det är inte så att jag missunnar dem allt detta, själv skulle jag göra samma sak om jag fötts lite mörkare i skinnet, men det är lite fräckt att låtsas att detta görs av moraliska skäl.
Som Jan Guillou påpekade i Aftonbladet nyligen så är det märkligt att dessa uppmaningar till raslagstiftning inte väckt större debatt (”…samtal med uppenbara inslag av rasmystik kunde passera utan en enda kommentar”). Påståendet att en persons kvaliteter skulle sitta i pigmentet avvisar Guillou med rätta som ”mumbo-jumbo”.
Men där är vi nu. Vad blir nästa drag?
Kräva att hela befolkningen registreras efter ras? Det vill säga precis det system, som hela världen fördömde, i Sydafrika.
Per Bolander

”Man vill att ras och hudfärg
ska bli meriter
vid anställning”

Är narkotikahandel och kriminalitet ett problem i Uddevalla centrum? Och är det i så fall något vi kan ha en öppen debatt om? Och skapar förnekelse ännu större problem? Åsikterna går uppenbarligen isär.
Henrik Sundström ger sin syn på hur media, stat och kommun reagerar. Otryggheten i Uddevalla stad är ett problem, skriver han. Frågan är hur det påverkar folk om de upplever att media, politiker och ordningsmakten förnekar problemen.
”Jag tror att folk blir mest oroliga om de upplever att media, myndigheter och politiker har som policy att inte erkänna de problem som medborgarna ser själva.”

Otrygghet i Uddevalla centrum

Att inte erkänna problem skapar mer oro

Det började – som så ofta – med en tweet. Det bästa sättet för att få media att vakna är att säga eller göra något som journalister tror att de kan ”sätta dit” en politiker på. Tonen, ni vet.
Jag har sedan något decennium talat om risken för att Uddevalla stad ska detroitifieras. Det innebär att själva stadens centrum överges av medelklassen. Förslummas, om man så vill.
Jag delade en insändare på twitter som handlade om brottsligheten i staden. Om den öppna narkotikahandeln och andra småbrott som kan iakttas till vardags i stadskärnan. Jag skrev att den utveckling jag länge varnat för nu är här. Uddevalla liknar Baltimore och Detroit.
Det fick en journalist på tidningen Bohusläningen att reagera, så hon ringde upp mig. ”Du kan ju inte jämföra Uddevalla med Baltimore och Detroit. Det är ju inte alls lika många mord här.” sa hon. Det kunde jag visst det, hävdade jag, och förklarade vad jag menade.

Kommunen reagerade
Tidningen publicerade således ett reportage med faktarutor om hur många mord det är i Baltimore, inte för att jag eller någon annan någonsin hävdat att Uddevalla har samma mordfrekvens, men det var den vinkeln som reportern uppenbarligen fann mest spektakulär.
Det satte viss fart. Någon tjänsteman på kommunen skrev något mail (inte till mig) om hur dumt det var att tala om hur det egentligen ligger till med kriminaliteten i centrum. Då skulle ju ännu färre vanliga människor våga sig dit, var poängen.
Ett par lokalpolischefer tände på alla cylindrar. Man fick minsann inte ostraffat tala om för dem att de inte gör sitt jobb. En skrev en insändare som berättade att statistiken visade att utvecklingen när det gäller grova brott i staden går åt rätt håll. Så enligt statistiken blev du inte alls rånad igår.

”Otryggheten ett problem”
En annan polischef, Lars Eckerdal, ringde radion och ville ha en debatt. Radiodebatter är bland det roligaste jag vet, särskilt om det är direktsänt. Den här var tyvärr bandad, men det mesta gick ändå igenom.
Polischefens linje var att enligt statistiken så minskar antalet grova brott i stadskärnan, och att ska man vara orolig för brott så ska man huvudsakligen vara orolig för sådan brottslighet som händer inom hemmets fyra väggar.
Jag vet inte hur övriga lyssnare reagerade, men själv blev jag inte direkt mer övertygad om att det är säkrare för min 14-åriga dotter att åka buss via Kampenhof än att stanna hemma.
Sveriges Radios reporter ville på sedvanligt vis även hon delta i debatten, och undrade om inte jag som politiker hade ett särskilt ansvar för att inte uttrycka mig på ett sätt som gjorde folk oroliga. Jag svarade att jag tror att folk blir som mest oroliga om de upplever att media, myndigheter och politiker har som policy att inte erkänna de problem som medborgarna ser själva.
Otryggheten i Uddevalla stad är ett problem. Ett stort problem. Steg ett är att öka polisens närvaro där. Det kommer jag aldrig att vika från.
Henrik Sundström

”Otryggheten
i Uddevalla stad
är ett problem”

Slaveriet har hamnat i fokus och det har blivit populärt att riva gamla statyer. Historikern Per Bolander gör en tillbakablick och ställer frågan vilka som egentligen är ansvariga för slaveriet, och vem som egentligen är rasist. Han konstaterar bland annat att många som var med och skrev USAs författning var slavägare. Men var alla därför rasister? Svaren är inte så givna som många tycks tro.

Riv gärna statyer…
…men tänk efter först

De senaste veckorna har världen skakats av stora demonstrationer på grund av polisvåldet i USA, som anses rikta sig främst mot svarta amerikaner och därför vara rasistiskt. I samband med detta har det kommit krav på att riva ner statyer av misshagliga personer som varit slavägare och/eller rasister.
I USA har statyer av gamla sydstatsgeneraler rivits. Detta är dock inte så kontroversiellt som många tror, eftersom generalerna ifråga var förrädare mot sitt land, och försökte få Storbritannien och Frankrike att anfalla USA (det var nära några gånger). De flesta vita amerikaner skulle därför nog inte ha något emot att avlägsna dessa statyer, om än av andra orsaker än demonstranterna.

Vilka statyer ska bort?
Men vad göra med landets grundare? De som skrev självständighetsförklaringen och ledde revolutionen mot britternas styre. Thomas Jefferson var inte bara slavägare (och hade en av sina slavinnor som älskarinna) utan också en ideologiskt övertygad rasist. Detta gäller flera av de övriga grundlagsfäderna, dock inte den störste av dem alla. George Washington var inte rasist och beslöt följaktligen att frige alla sina slavar, men han tycks ha varit unik.
Ska de övrigas statyer också bort? Det lär möta ett enormt motstånd från den överväldigande majoriteten av amerikanerna.

Känslostyrd rörelse
De flesta av aktivisterna tycks inte ha tänkt igenom vad de sysslar med. Det är en rörelse som är helt känslostyrd och oförmögen att pröva intellektuella argument.
Bara en sådan sak som att svarta väljer att knäböja för att protestera mot rasism. Man undrar vad deras förfäder skulle tycka om det. En annan sak är motivet för att riva en staty.
När svarta i Kapstaden rev statyn av Cecil Rhodes, den engelska 1800-tals imperialisten som grundade Rhodesia (dagens Zimbabwe), fick de entusiastiskt stöd av de vita boerna som hatar Rhodes på grund av hans roll i boerkriget där över 30 000 av boernas kvinnor och barn dog i de engelska koncentrationslägren.

Vem är rasist?
När aktivister i en amerikansk stad nyligen ville riva en staty av Columbus hamnade de på samma sida som Ku Klux Klan. Statyn hade bekostats av fattiga och föraktade italienska invandrare 1927 trots hot från klanen att riva statyn av vad de betraktade som en ”smutsig dego”. Så vem är rasist? Den som vill riva statyn eller den som vill bevara den?
Statyer av slavägare- och handlare och rasister är de som bör rivas, tycker många. Vad gör vi då med några av de största författare som levat. Tolstoj ägde hundratals slavar men var inte rasist. Dostojevskij ägde inga slavar men var en glödande rasist. Ska vi riva deras statyer? Eller bara en av dem? I så fall vilken? För att inte tala om Shakespeare, Locke och en hel drös andra. Det lär bli problematiskt.

Vita slavar i Afrika
Många av aktivisterna vill uppmärksamma slaveriet och tycks tro att bara européer sysslade med sådant, men det är ett stort misstag. Den arabiska slavhandeln förde miljoner svarta slavar till Arabvärlden under hundratals år (se bild) men det talas det inte mycket om.
Något som tycks vara helt okänt är slavhandeln från Europa till Afrika. Vissa historiker uppskattar att ca 1,25 miljoner västeuropéer fördes till slaveri i Afrika mellan 1400-talet och 1800-talet. Arabiska slavhandlare gjorde raider ända upp till Island i slutet av 1600-talet och förde bort befolkningen till slaveri i Nordafrika.
Även svenskar, danskar, fransmän och engelsmän fördes bort. Så, ska vi (Skandinaver, Västeuropéer) kräva en ursäkt från Marocko och Algeriet? Kanske också skadestånd i form av pengar.

Turkiet sålde slavar 1908
Bland de största slavhandlarna var Turkiet (Osmanska Riket) och deras hantlangare. Miljoner européer fördes bort till slaveri i Turkiet och Mellanöstern.
Själva ordet ”slav” och motsvarande ord på engelska, tyska, franska, spanska e t c kommer från ”slaver”, alltså förfäderna till våra dagars ryssar, polacker, tjecker e t c. Enbart under 1500- och 1600-talen fördes över 2 miljoner människor från Ryssland och Polen till slaveri i Turkiet.
Så sent som 1908 såldes östeuropéer på slavmarknader i Turkiet. Men inga krav från aktivisterna att detta ska uppmärksammas i skolans historieböcker.

Slaveriet utbrett
Den enkla sanningen är att slaveriet som institution har funnit i tusentals år i alla länder och alla kulturer. I Mexiko var slaveriet utbrett under aztekernas välde, även i Inkariket.
På Nya Zeeland var slaveriet en del av maoriernas samhällssystem fram till att de engelska kolonisatörerna avskaffade det. Och detta är kanske det mest känsliga av allt. Det var några av de västeuropeiska länderna, England och Frankrike, samt USA som var de första som började ifrågasätta både slavhandeln och slaveriet i sig och som också avskaffade det.
I USA krävdes det ett inbördeskrig med nära 700 000 döda och en enorm materiell förstörelse innan man lyckades. Det är dessa länder som faktiskt har försökt göra upp med sitt förflutna.
Har något liknande skett i Turkiet, Marocko, Algeriet eller länderna i Mellanöstern?

Slut på arabisk slavhandel
Sanningen, som aktivisterna vägrar ta till sig, är alltså att såväl argumenten som organisationerna mot slavhandel och slaveri började i England, Frankrike och USA. Det var också de som avskaffade slavhandel överallt där de kom åt.
Den brittiska flottan patrullerade Atlanten och Indiska Oceanen och stoppade alla slavskepp. Engelsmännen avskaffade slaveriet i hela sitt väldiga imperium.
Faktum är, och detta är säkert det svåraste att erkänna, att den franska och engelska koloniseringen av Afrika befriade miljoner slavar och gjorde slut på den arabiska slavhandeln.
Så det kanske inte var helt rätt att riva statyn av Cecil Rhodes trots allt. Sen får boer och afrikaner säga vad de vill.
Per Bolander

”Miljoner européer
fördes bort till slaveri
i Turkiet”

En spik i kistan på demokratin

Demokratin är i kris. En djupare kris än många verkar förstå. På område efter område visar det sig att regeringen struntar i beslut som riksdagen fattat.
Exemplen är många. Strategier, som livsmedelsstrategin, som inte leder till konkreta åtgärder. Tjänstemäns ansvar för sina beslut, där en majoritet i riksdagen har röstat för ett skärpt tjänstemannaansvar. Regeringen väljer att strunta i riksdagsmajoriteten.
Inom vattenförvaltningen sitter Miljöpartiet i miljödepartementet och blockerar en förändring av regelverket som skulle innebära lättnader för ägare till enskilda avlopp. En förändring som statliga myndigheter faktiskt ställt sig bakom.

Nationell plan
Det senaste exemplet på regeringens och Miljöpartiets förakt för demokratin är beslutet om den nationella planen för den småskaliga vattenkraften. Där slår man fast att det är miljökvalitetsnormerna som kommer att bli styrande för omprövningen av tillstånden för den småskaliga vattenkraften. Alla som är insatta i frågan vet vad det innebär.
I händerna på aktivistiska tjänsemän riskerar den nationella planen att bli en nationell plan för utrivning.
Riksdagen har flera gånger fattat beslut om att miljöprövningar av vattenkraften inte får leda till omfattande utrivningar. EU-kommissionen har flera gånger klargjort att man inte kräver att Sverige river ut dammar och kraftverk för att nå upp till miljökvalitetsnormerna. SOM-institutets undersökningar visar att vattenkraften har ett massivt stöd i den svenska folkopinionen. Och Europadomstolen har slagit fast att även lokala nyttor från småskalig vattenkraft kan betraktas som samhällsintresse.

Driver utrivning
Alla dessa argument som för vanligt folk förefaller självklara, verkar inte tränga in på de statliga myndigheterna som driver frågan.
De pilotprojekt som Havs- och vattenmyndigheten genomfört i samverkan med länsstyrelser och representanter för kraftverksägarna visar att berörda statliga myndigheter inte ändrat sin ambition att riva ut dammar och kraftverk.
Regeringen är väl medveten om problemen med aktivistiska tjänstemän på vattenmyndigheter, länsstyrelser och Havs- och vattenmyndigheten, och att de fortsätter driva sin egen agenda. Men regeringen väljer att inte göra något åt problemet.
Istället låter man myndigheterna styra. Det är svårt att tolka regeringens beslut i veckan på annat sätt.
Den enda förändring regeringen har gjort av den nationella planen är ett tillägg med lydelsen att återkallelse av tillstånd med efterföljande krav på utrivning ”bör röra sig om undantagsfall”.
I övrigt nöjer sig regeringen med en brasklapp om att det går ”att ändra och anpassa planen så att den får önskad effekt”.

Tvingas fortsätta
Inget av detta är naturligtvis tillräckligt för att lugna oroliga ägare till små vattenkraftverk. Bedömningen är snarare att små privata energiproducenter kommer att få fortsätta kämpa för sin existens.
Med de beslut som riksdagen fattat i frågan borde hetsjakten på småskalig vattenkraft vara över. Att problemen för kraftverksägarna av allt att döma nu kommer att fortsätta, visar att den svenska demokratin inte fungerar.
Bakom hetsjakten på små privata vattenkraftverk ligger åratal av lobbyverksamhet från sportfiskarna som med frikostigt ekonomiskt stöd av producenter och återförsäljare av sportfiskeutrustning har utnyttjat miljöbalken och vattendirektivet för sina syften. De vill förvandla kulturbygder till ”vildmark” med forsande vatten för att öka möjligheterna till flugfiske efter havsvandrande öring och lax.

En liten minoritet
Sportfiskarna har lierat sig med aktivistiska tjänstemän på statliga myndigheter som Havs- och vattenmyndigheten, för övrigt gamla fiskeriverket, och vattenmyndigheterna, kammarkollegiet och ett antal mer eller mindre aktivistiskt dominerade länsstyrelser.
Dessa representerar en minoritet på några få procent av befolkningen, enligt SOM-institutet. Ändå dominerar de frågan. Sannolikt eftersom ett antal stora statliga oligopol på energimarknaden ser en fördel med att begränsa konkurrensen från många små privata producenter.
Riksdagen beslutade en gång att stimulera alternativ energiproduktion genom elcertifikaten. Det var ett demokratiskt beslut.
Om regeringen nu ger oligopolen och aktivistiska myndigheter fria händer att begränsa den privata småskaliga vattenkraften, så grundar det sig inte på ett demokratiskt beslut. Tvär om. Få frågor är så manipulerade som denna.

En spik i kistan
Det är skamligt att regeringen fortsätter att skylla på EU när alla som är insatta vet att allt bygger på påhitt från aktivistiska myndigheter, med stöd av en liten grupp radikala miljöjurister.
Förutsättningarna för det som händer nu grundar sig i en överimplementering av EU:s vattendirektiv, den svenska tolkningen av miljökvalitetsnormer, systemet med ramlagar och den för Sverige unika ordningen med självständiga myndigheter.
Detta skapar förutsättningar för att dribbla bort demokratiska beslut. Problemen förvärras av en passiv regering, och inte minst av att Miljöpartiet sitter i miljödepartementet och kan fortsätta driva sin politik trots ett allt mindre folkligt stöd.
Det finns inget demokratiskt stöd för att riva ut delar av den småskaliga vattenkraften.
Regeringens beslut om den nationella planen är därför ytterligare en spik i kistan på den svenska demokratin.
Göran Åhrén

”Med de beslut
riksdagen fattat
borde hetsjakten
på småskalig vattenkraft
vara över”

Avgifter från kommuner och regioner är Fairtrades främsta inkomstkälla. Det handlar om så kallad certifiering. Arbetarrörelsen äger Fairtrade. WESTSIDANs Henrik Sundström liknar detta vid ett riktat partistöd till arbetarrörelsen. ”Det borde vara en utgift högt upp på listan över möjliga besparingar”, skriver han i det här inlägget. I synnerhet som en granskning visar att Fairtrade-systemet missgynnar flertalet fattiga odlare.

Fairtrade gynnar inte flertalet

Ett sätt att tjäna pengar på välbeställd medelklass

För ett drygt decennium sedan kom den brittiske nationalkonomen ut med sin bok ”The undercover economist”. Det första kapitlet handlade om priset på kaffe. Alltså inte marknadspriset på brasilianska arabicabönor, utan priset för en kopp kaffe på de internationella cafékedjorna.
Han visade på ett lättsamt sätt hur priset på en kopp styrs av vad publiken är beredd att betala, och inte på själva produktionspriset. Han visar också hur så kallade etiska märkningar är ett utmärkt sätt att pressa upp konsumentpriset och därmed vinstmarginalen.
Människor betalar gärna extra om det får dem att känna sig förmer än andra, men i stort sett inget av det högre priset når den odlare vars välfärd var hela tanken bakom märkningen. Boken blev en formidabel succé, trycktes om i tiotals nya upplagor och översattes till flera språk. Dock mig veterligen inte till svenska.

Missgynnar flertalet
Även själva fairtrade-systemet har utsatts för granskningar. Den tidigare ledamoten av EU-parlamentet Christoffer Fjellner har bedrivit ett veritabelt korståg mot att EU-kommissionen skickar stora bidrag till den internationella organisationen bakom Fairtrade. Han har lyft fram flera studier som pekar på att fairtrade-systemet i det stora hela tvärtom missgynnar det stora flertalet fattiga odlare, och att det är en helt fri handel som är den breda vägen ut ur fattigdom. http://www.fjellner.eu/oacceptabelt-sloseri-att-ge-eu-kommissionen-ger-fairtrade-60-miljoner-for-att-lobby-eu/
Fairtrade är alltså huvudsakligen ett sätt att tjäna pengar på medveten medelklass, som önskar dygdsignalera genom sin konsumtion. Fairtraderörelsen har internationella rötter, men i Sverige domineras den av arbetarrörelsen.
Upplägget är delat på två juridiska personer, ett aktiebolag och en ideell förening. Aktiebolaget ägs till lika delar av LO och Svenska kyrkan. Bolaget äger licensen för själva märkningen, för vilket man får intäkter från dem som vill använda fairtrade-märket på sina produkter.

Bidrag från staten
Fairtrade är en synnerligen lönsam historia. Det är tiotals miljoner om året som rullar in i bolaget. Vart de tar vägen sedan är inte offentligt. Av årsredovisningen för 2018 kan man läsa sig till att närmare 20 miljoner kronor betalats ut för ”övriga externa tjänster”. Sannolikt är detta fråga om förtäckta överföringar till ägare eller andra närstående aktörer.
Bolaget har inga utgifter för marknadsföring, detta sköter den närstående ideella föreningen. Föreningen får i sin tur bidrag från staten, genom t ex SIDA, men även från det arbetarrörelsen närstående Postkodlotteriet. Föreningen är även aktiv i det samlade nätverk av bidragsentreprenörer som kan kallas det biståndsindustriella komplexet. Bland tidigare generalsekreterare för föreningen hittar vi namn som Alice Bah Kuhnke.

Riktat partistöd
Den största intäktskällan för föreningen är dock avgifter från kommuner och regioner, för så kallad certifiering. Denna certifiering innebär att kommunen eller regionen förbinder sig att köpa in och marknadsföra fairtrade-produkter, och för denna förmån utgår dessutom en ansenlig avgift till föreningen.
Win-win för fairtrade-bolaget, med andra ord, som därigenom får betalt av skattebetalarna för gratis marknadsföring.
Det är upp till var och en om man önskar köpa fairtrade-märkta produkter eller inte. Men kommuner och regioner som låter sig certifieras av Fairtrade ger inte medborgarna och konsumenterna något aktivt val.
Man ägnar sig åt något som liknar utbetalning av ett riktat partistöd till arbetarrörelsen. Det borde vara en utgift högt upp på listan över möjliga besparingar.
Henrik Sundström
Advokat och lokalpolitiker (M) i Uddevalla

Corona kan orsaka bankkris

En bankkonkurs kan dra med sig övriga

De ekonomiska och politiska effekterna av Covid19-pandemin börjar nu bli allt mer påtagliga. EU kommer kanske att överleva detta, men Euro-samarbetet hänger just nu på en skör tråd.
Euron skapades inte för att det skulle ha varit ekonomiskt klokt. Euron skapades som ett politiskt projekt, en del i driften mot en ”ever closer union”, som en symbol för Europas enighet. Som valutaområde finns en hel del övrigt att önska.
Ett valutaområde behöver vara relativt balanserat handelsmässigt, annars kommer överskott och underskott i bytesbalansen länderna emellan att skapa oöverstigliga problem. Alternativet är att ha en finansiell överbyggnad, som genom skatter och transfereringar kan jämna ut skillnaderna mellan länderna.

Nolltillväxt i Italien
Grekland råkade illa ut efter åratal av statsfinansiell misskötsel, som bland annat möjliggjordes av lätt tillgång till billiga krediter tack vare euron. När sedan medicinen skulle distribueras av EU och Internationella valutafonden (i själva verket en räddningsaktion för de tyska banker som hade lånat ut pengarna till Grekland från början), så lyckades man förvärra situationen till den grad att Grekland hamnade i den värsta ekonomiska depression som något land sett någonsin sedan Digerdöden. Inklusive den amerikanska på 1930-talet.
Italiens BNP var före corona på i princip samma nivå som den dag då euron infördes, det vill säga noll total tillväxt. Det kanske kan glädja en och annan miljöpartist, men för människor och välfärd en mycket tragisk utveckling.

Enormt tyskt överskott
Det en förlorar, vinner en annan. På grund av att växelkurserna mellan import- och exportländer inom eurozonen numera är fasta, och att valutakursen därmed blir konstgjort nedpressad för de exporterande staterna, så skapas enorma handelsöverskott i framförallt Tyskland. Det tyska överskottet i handelsbalansen, över 8 procent av BNP, är det största som världen någonsin skådat. Detta överskott skapar högvis med likviditet som behöver avsättning – och som därmed i sin tur skapar ett nätverk av krediter mellan banker och stater.
Det största problemet just nu är Italiens statsskuld. De italienska statsobligationerna ges en kreditbedömning av de stora instituten som just nu är ett par hack över så skallad ”skräpnivå”. Om de skulle få en sänkt kreditbedömning till eller under ”skräpnivå” är det väldigt många pensionsfonder och andra institutionella placerare som helt enkelt inte får inneha dessa statspapper. Det talas om att det då är obligationer för runt 200 miljarder euro som då måste hitta nya långivare.
Europeiska centralbanken ECB har försökt att förekomma detta genom att uttala en ny policy, där man accepterar statspapper även på ”skräpnivå” som säkerhet, om utgivaren hade en annan kreditvärdighet i början av april i år. Ett skräddarsytt alternativ för att försöka rädda upp situationen.

Eurons fall
Mer sannolikt kommer eurons fall att börja med att någon bank faller. Flera av Europas banker har problem, inklusive de tyska. Aktierna i Deutsche bank, den största långivaren i Tyskland, handlas idag sedan flera år till en kurs om 6-7 euro per aktie. För tio år sedan toppade kursen på 112 euro, ett fall om över 90% sedan dess.
Många italienska och grekiska banker tyngs också av dåliga lån. De företag som har drabbats hårdast av coronakrisen är de små företagen. De italienska bankerna har den högsta exponeringen mot småföretag i hela Europa.
För att hantera de fulla konsekvenserna av en gemensam valuta i en kris, skulle det egentligen behövas en gemensam finanspolitik inom eurozonen, som kan beskatta och omfördela mellan EU:s olika länder. Något sådant är dock politiskt omöjligt, och man har fått nöja sig med otillräckliga halvmesyrer som EU:s bankunion, vilket innebär en gemensam övervakning av banksystemet, men i princip ingen gemensam garanti för de olika bankerna.

”Faller en…”
En utveckling av EU i mer federal riktning med en gemensam finanspolitik ”på riktigt” som i t ex USA, skulle kräva grundlagsändring i många europeiska stater, och också en ändring av EU:s fördrag, vilket som bekant skulle kunna stoppas av ett enstaka medlemsland. Blotta tanken på mer federalism är ett rött skynke i många länder, inte minst i Norden.
Redan före coronakrisen haltade såväl banker som stater betänkligt inom eurozonen. Denna coronakris kommer med all sannolikhet att innebära att någon eller några stater eller någon eller några banker kommer att få problem. Eftersom EU:s banker har lånat ut till varann och varandras regeringar, och de egna regeringarna garanterar bankerna, så räcker det med att någon bank eller att någon stat går omkull, för att dra med sig övriga i en svåröverblickbar domino.
Henrik Sundström

Advokat Henrik Sundström är före detta kommunalråd i Uddevalla och fick näst mest personröster i valet till Europaparlamentet, på moderaternas lista, med en stor andel personröster. Han har också varit distriktsordförande för Moderaterna.

https://www.facebook.com/westsidan/

Viktigast att rädda liv

Riksdag och regering måste prioritera bättre

Sjukvårdens primära uppgift måste vara att rädda liv. Om sjukvården bantats och slimmats så mycket, att sjukvårdspersonal måste prioritera vilka som ska få vård, då har något gått snett. Efter åratal av sparbeting, räcker sjukvården helt enkelt inte till för alla.
Landsting och regioner har lagt ner sjukhus och akutsjukvård runt om i landet och centraliserat alla akutresurser till ett fåtal storsjukhus. Antalet akutvårdsplatser har bantats från flera tusen till drygt 500.
Inom NU-sjukvården har akutsjukvården koncentrerats till Trollhättan. Det har lett till oacceptabla väntetider för patienter vid akutmottagningen. Sjukhusen i Lysekil och Strömstad har lagts ner, liksom akutsjukvården i Uddevalla.
En konsekvens av detta är att det också saknas personal som har kompetens för akutsjukvård. Liksom det saknas nödvändig utrustning.
Situationen har förvärrats ytterligare av att staten gjort sig av med alla beredskapslager.

Bättre förberedda
Experter har varnat för kommande pandemier. Det kan därför inte vara någon större överraskning för ansvariga att det dök upp en pandemi nu. Vi borde varit bättre förberedda.
Den fråga man måste ställa sig är om vi fokuserat på rätt saker. Var det nödvändigt att lägga ner stora delar av de akutvårdsresurser som fanns inom försvaret? Var det nödvändigt att göra sig av med skyddsutrustning som fanns i beredskapslager?
Personalen på våra äldreboenden har inte tillräckligt med skyddsutrustning. Vilket kan vara en bidragande orsak till att så många äldre just nu smittas och avlider.
Smittan kommer in på institutionerna trots besöksförbud. ”Vi är de största smittbärarna”, säger anställda i äldrevården i en kommentar till SVT, ”Vi går runt från den ena till den andra”. Och läkare slår larm om bristerna.

Myndigheter bromsar
Smittan sprids trots att personalen följer rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten. Problemet är att det inte finns någon skyddsutrustning. I det läget bromsar myndigheter med krav om att all skyddsutrustning ska vara certifierad. (CE-märkning)
Medieuppgifter om att Sverige eldade upp några miljoner andningsmasker är i det sammanhanget uppseendeväckande. Liksom att Västra Götalandsregionen inte har några som helst beredskapslager. Man har satsat på industrins idéer om ”just in time”, för att slippa lägga pengar på lagerhållning. Det går ju bra när det mesta av verksamheten är planerad. Men allt går naturligtvis inte att planera. Det är därför man har beredskapslager (Det hörs nästan på namnet, eller hur?).
Alldeles oavsett Folkhälsomyndighetens senfärdighet med att vidta åtgärder, och en feg regering som gömmer sig bakom myndigheterna, så framstår Sveriges dåliga beredskap inför en väntad pandemi som synnerligen alarmerande. Såväl politik som myndigheter, måste ta sitt ansvar, när allt det här är över.

Bättre prioritering
Det handlar inte primärt om att leta syndabockar. Det handlar om att för framtiden se till så vi inte gör samma misstag igen. För att stå bättre rustade inför framtida kriser måste vi öka självförsörjningsgraden på livsmedel, vi måste bygga upp beredskapslager för mediciner och skyddsutrustning, och vi måste bygga upp en akutsjukvård som klarar att rädda liv, inte bara i den grå vardagen, utan även i kristider. Och det handlar om fler akutvårdsplatser, men också om kompetent personal. Vi måste helt enkelt prioritera bättre.
Det är inte rimligt att ett utvecklat land som Sverige ligger i botten på listan över akutvårdsplatser per capita. Italien hade nästan dubbelt så många, men klarade inte av anstormningen ändå.
Det är dags att vakna nu, från reseräkningarnas Vänersborg, till generaldirektörernas elefantkyrkogårdar, MSB och FHM och allt vad de heter, för att inte tala om Socialstyrelsen som vägrade köpa andningsmasker som inte var ”kvalitetssäkrade”.

Rädda liv
Det primära nu måste vara att rädda liv. Ekonomin får komma i andra hand. Allt annat blir ett cyniskt spel med människoliv. Sverige utmärker sig i det avseendet, som snart det enda landet i världen.
Detta är en verklig kris. Och människor dör. 97 procent av världens länder väljer att rädda liv, vilket av kända skäl brukar betraktas som konsensus. Vilka forskare ska vi lyssna till i den här krisen?
Vi kan inte ge all makt till myndigheter som vägrar lyssna på externa experter och berörd personal. Det krävs lite mer överblick, beslutsförmåga och sunt förnuft. Lite mindre rädsla för att göra fel. Och lite mindre prestige.
Politiken måste börja fatta besluten. Ytterst är det riksdag och regering som är ansvariga. Experterna ska ge råd, inte fatta de avgörande besluten. Den svenska modellen fungerar helt enkelt inte. Det handlar om människoliv.
WESTSIDAN

• WordPress

Aktivistiska tjänstemän och självständiga myndigheter går inte ihop. På område efter område blir problemen uppenbara. Detta drabbar landsbygden särskilt hårt. Nu verkar det finnas en politisk majoritet för att ta itu med problemet.
Riksdagsledamoten Kristina Yngwe (C):
”Inom alltför många områden så agerar myndigheter på tvärs emot den politiska viljan. Med den förvaltningsstruktur som Sverige har, med fristående myndigheter, så är detta en stor skuta att vända men för svensk demokrati är detta ett arbete som måste göras.”

Demokratin behöver stärkas

Allt fler myndigheter ”på tvärs emot den politiska viljan”

En grundproblem för landsbygden är aktivistiska tjänstemän i kombination med självständiga myndigheter. Det senare förutsätter att vi har tjänstemän som agerar efter den etik och de ideal som en gång gällde inom förvaltningen. Det man brukade kalla oväld. Det vill säga sakliga, opartiska och objektiva.
Så ser det inte ut idag. På område efter område tar politiserade eller aktivistiska tjänstemän över och driver självständigt frågor som har svag eller ingen demokratisk förankring.
Rovdjursförvaltningen är ett exempel. Andra är kampanjerna mot enskilda avlopp och småskalig vattenkraft.
Inom skogen tvingas markägare till kostsamma domstolsprocesser för att värna sina grundlagsskyddade rättigheter mot statliga myndigheter och tjänstemän som tänjer på såväl direktiv som lagar och grundlagar.

Aktivism ett problem
Vi måste alltså ställa oss frågan om vi kan ha kvar ett system med självständiga myndigheter. I så fall måste vi åtgärda problemet med aktivistiska tjänstemän. Alternativet är att stärka den demokratiska kontrollen över våra myndigheter.
Problemet med aktivistiska tjänstemän kan åtgärdas. Vanligtvis brukar kravet vara att återinföra tjänstemannaansvaret, vilket riksdagen också har gjort, men regeringen förhalar verkställigheten.
Detta räcker förmodligen inte. Det behövs sannolikt skärpta regler för vem som får bli statlig tjänsteman och skärpta krav på opartiskhet med mera. Det skulle kunna vara ett rimligt krav att man exempelvis inte får handlägga frågor som rör småskalig vattenkraft, om man privat är medlem eller aktiv i föreningar som är motståndare till småskalig vattenkraft, som älvräddare och sportfiskare. För att ta ett tydligt exempel.

Majoritet för förändring
Att stärka den demokratiska kontrollen över våra myndigheter borde inte vara så svårt att ordna. Många riksdagsledamöter är medvetna om problemen, och har också en politisk vilja att förändra.
Men så länge myndigheter väljer att strunta i demokratiska beslut, och regeringen låter tjänstemännen hållas, så urholkas demokratin.
Det gäller exempelvis småskalig vattenkraft där vattenförvaltningen struntar i riksdagens beslut, eller gör tolkningar som innebär att tjänstemännen kan fortsätta driva sin egen agenda. Det gäller också inom rovdjursförvaltningen, där en statlig myndighet fattar egna beslut som saknar demokratisk förankring.
Det blir allt tydligare att det nu råder parlamentarisk majoritet för en annan rovdjurspolitik. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vill att förvaltningen följer riksdagens beslut om en nedre gräns för vargstammen på 170 individer. Centerpartiets Kristina Yngwe, som är ordförande i miljö- och jordbruksutskottet, var tydlig i ett svar till tidningen Jaktjournalen på en fråga från jägaren och landsbygdsbon Anders Lindell:
”Det leder oss in på Anders Lindells andra fråga – vad Centerpartiet gör för att ansvariga myndigheter ska följa riksdagens beslut. Jag delar den frustration som Lindell ger uttryck för. Inom alltför många områden så agerar myndigheter på tvärs emot den politiska viljan. Med den förvaltningsstruktur som Sverige har, med fristående myndigheter, så är detta en stor skuta att vända men för svensk demokrati är detta ett arbete som måste göras.”

Politiskt problem
Politiseringen av ämbetsmannakåren är ett stort problem. Det problemet blir inte mindre med ökad aktivism. Just nu drabbas landsbygden väldigt hårt av detta. Det är ett i grunden ett politiskt problem som därför måste lösas politiskt.
Riksdagen behöver återta makten i landet. Annars blir det meningslöst att gå och rösta.
Idag använder regeringen myndigheterna som en politisk sköld. Ett bekvämt sätt att slippa ta ansvar. Riksdagen har nästan ingenting att säga till om.
Den maktförskjutning som skett, från riksdag till regering, och från regeringen till våra myndigheter, blir med politiserade och aktivistiska tjänstemän ett verkligt hot mot demokratin.
De verkliga makthavarna går inte att avsätta. De är utom räckhåll för väljarna. Detta måste vi ändra på.
Det är dags att skärpa kraven på vilka som får bli statliga tjänstemän, och hur de ska agera. Alternativet är att avskaffa systemet med självständiga myndigheter.
Westsidan (2020-03-16)

• WordPress
• Facebook
• Twitter

Förtroendet för de folkvalda sjunker. Liksom förtroendet för våra myndigheter. För att återställa förtroendet behöver vi vitalisera det politiska systemet, och vi behöver hitta en balans mellan demokrati och byråkrati. Vi behöver därför en ny grundlag, skriver Alexandra Hedborg och Henrik Sundström i det här inlägget.

Vi behöver en ny grundlag

”Förtroendet för folkvalda sjunker som en sten”

Medborgarnas förtroende för sina folkvalda ledare sjunker som en sten. Riksdagsledamöter och statsråd upplevs som verklighetsfrånvända partibroilers. Dessa styrande möter folket genom intervjuer i statsmedia, där personlighet och individuella tankemönster slipats bort genom medieträning i såpass hög grad att rösten i telefonkön framstår som ett attraktivt alternativ för lyssnaren.

Staten möter också sina medborgare genom myndigheter, som snarare verkar vara oroligt upptagna med att ge folket ”rätt bild” av de problem som landet möter, än att sakligt och metodiskt verkligen angripa det som är galet på riktigt.

Nyckeln till landets läge ligger i det politiska systemets konstruktion. Vägen till makt och inflytande idag är genom anpasslighet i hierarkiska organisationer, inte minst partierna. I en vital demokrati bör vägen snarare vara att bygga mer av makten underifrån genom att söka och få personligt förtroende hos en bredare krets av allmänheten.

Den generation av socialdemokrater som skapade 1974 års grundlag hade sina egna möjligheter att styra för ögonen. De hade inte någon utvecklad tanke på vilka effekterna skulle bli på systemets stabilitet och funktionsduglighet över tid. Till skillnad från t ex de amerikanska grundlagsfäderna, vilka ägnade decennier av tankemöda på att skapa ett politiskt system vars grundläggande drag ännu idag framstår som världens mest välfungerande efter 200 år.

Det måste finnas en balans mellan byråkrati och demokrati. De kompletterar och förbättrar varandra. Folkstyrets viktigaste funktion är meritokrati och ansvarsutkrävande, men utan balansering av opartisk byråkrati kan det landa i populism och klientelism. Byråkratins viktigaste funktion är å andra sidan sakkunskap och opartiskhet, men utan balansering av demokrati kan byråkratin förfalla, eller kapas av aktivister med en egen agenda med maktmissbruk som följd.

Den grandiosa självbilden är att Sverige som land är väldigt förskonat från korruption. Det är en sanning med modifikation. GRECO (EU:s antikorruptionsorgan) riktar tung kritik mot vänskapskorruption inom den svenska offentliga sektorn. Nepotism framför kompetens har tillåtits borra sig allt djupare in i maktens korridorer och tjänstemannasektorn. Politiker och myndighetschefer belönas allt för ofta med en ny topptjänst efter avslutad politisk karriär och myndighetschefer förflyttas till en ny tung tjänst trots att de blivit entledigade. Att statens klåfingriga händer dessutom söker sig ända in i rättsväsendet och sätter sig över domstolarnas oberoende, borde få allas varningsklockor att ringa.

Avsaknaden av ansvarsutkrävande av folkvalda och tjänstemän som begår allvarliga tjänstefel eller ägnar sig åt nepotism, eroderar inte bara förtroendet för grundbultarna i vår demokrati. Det legitimerar ytterligare vänskapskorruption i övriga samhället och sänder signalen att “alla inte är lika inför lagen”. Vanliga medborgare som begår mindre företeelser eller misstag slipper inte lika lätt undan från lagens långa arm. Medan andra kommer undan med en smäll på fingrarna och eventuellt straffas med en ny topptjänst.

Svenskar pratar med stolthet om sin demokrati, men den får aldrig tas för given. Demokratin behöver vårdas och stärkas, för vad händer med demokratin när förtroendet är förbrukat? Att bygga upp ett förtroende kan vara ett långt och mödosamt arbete, desto enklare är det att rasera det. Vad håller ihop oss som medborgare när misstankarna mot varandra växer? Reaktionen blir med stor sannolikhet att människor söker sig till starka och auktoritära ledare eller att de drar sig undan. Konsekvenserna av ett brustet samhällskontrakt kommer att bli många och förödande för oss alla.

För att stoppa den negativa utvecklingen som sprider sig som en pest i samhället så behöver vi omgående stärka de fundament som demokratin vilar på. Sverige är i stort behov av en grundlagsreform, med en ambition att återskapa det personliga ansvaret gentemot medborgarna som bärande tema. Vi behöver rulla tillbaka ett antal progressiva “reformer” som gjordes under det galna sextio- och sjuttiotalet, då bland annat tvåkammarriksdagen och ämbetsmannaansvaret kastades på skräphögen.
Det är nödvändigt att återställa förtroendet för våra folkvalda och det politiska systemet. Vi behöver därför en ny grundlag.

Alexandra Hedborg, Järfälla
Henrik Sundström, Uddevalla

• WordPress
• Facebook
• Twitter

Kommunerna är i kris. Ökade kostnader gör att det saknas 22 miljarder kronor nästa år. Och det ser lika dant ut året därpå.
Trollhättan och Uddevalla är bland de drabbade. Båda saknar 100 miljoner. Uddevalla har valt att försöka spara sig ur krisen. Trollhättan, som hoppats på statliga bidrag, tvingas istället höja skatten.
Skattehöjningar är dock ingen bra lösning, menar Henrik Sundström(M). Det löser inte problemen nästa år, då underskottet också hamnar på 100 miljoner.

22 miljarder saknas

”Skattehöjning ingen lösning på kommun-krisen”

Landets kommuner är i kris. Och de fantasifulla förklaringarna om varför, står som spön i backen. Vänstern skyller på skattesänkningar och privatiseringar, medan medierna är fullt fokuserade på att hävda att det är de äldres fel.

Kommunernas kostnader ökar varje år med index. Allt blir dyrare, från bensinen i parkförvaltningens gräsklippare, till bibliotekariens årliga lönepåslag. I genomsnitt räknar man med att kommunernas verksamhet kommer att bli 2,6 procent dyrare nästa år, allt annat lika.

Härutöver fylls kommunerna på med nya invånare, som har rätt till samma kommunala service, i form av skolor, förskolor och social omsorg, som befintliga invånare. Enligt Migrationsverkets och SCB:s prognoser kommer Sverige under lång tid framöver att få mer än 100 000 nya invånare varje år, motsvarande en ökning om cirka 1 procent.

Problemet med denna folkökning ur ett kommunalt perspektiv är att merparten av dessa nya invånare står väldigt långt från arbetsmarknaden. Många av dem har så låga färdigheter att de aldrig kommer att komma i arbete överhuvudtaget med dagens system. Det leder till att de befintliga skatteintäkterna töjs ut så att de ska räcka till service för fler och fler människor för varje dag som går. 

Den senaste skatteunderlagsprognosen från kommunförbundet SKL, numera SKR, är en dyster läsning. Den visar att medelskattekraften i riket ökar med blygsamma 0,7 procent mellan 2019 och 2020, från 230 685 till 232 304 kronor per invånare. En indexökning med 2,6 procent och en befolkningsökning med 1procent ska alltså betalas med 0,7 procent mer i skatteintäkter. 

I procent kan det tyckas som små skillnader, men i kronor och ören är det fråga om enorma tal. Kommunernas totala intäkter av kommunalskatten i landet är ungefär 470 miljarder kronor. 0,7 procent av detta är 3 miljarder.

Kommunernas totala kostnader är dock högre, eftersom kommunerna också har andra intäktskällor som t ex statsbidrag och avgifter från invånarna. Den totala budgeten för alla landets kommuner är runt 700 miljarder. Kostnadsökningen för landets kommuner är då för index 18 miljarder, och för fler invånare 7 miljarder. Kostnadsökningar med 25 miljarder ska alltså betalas med ökade skatteintäkter på 3 miljarder. 22 miljarder saknas därmed, bara för nästa år.

Och det ser likadant ut år efter år framöver. Det saknas över 20 nya miljarder varje år. På två år saknas alltså en hel försvarsbudget.

Det kommunala skattesystemet fungerar på ett lite annorlunda sätt än vad folk i allmänhet tror. Den kommunalskatt som betalas av invånarna i Uddevalla eller i Dals-Ed går inte direkt till kommunerna. Istället läggs alla pengar i en enda hög i Stockholm, och sedan fördelas de ut till alla landets kommuner per invånare, med justering för den enskilda kommunens skattesats.

Därför drabbar kommunsektorns kris alla kommuner i stort sett lika, oavsett hur många nya invånare man har tagit emot i de olika kommunerna. Däremot skiljer det sig från kommun till kommun hur man väljer att hantera frågan. Att vi skulle komma hit har inte direkt varit någon hemlighet, man har kunnat se detta sedan flera år.

En del kommuner väljer att spara sig framåt, andra höjer skatten, och många gör en kombination. Uddevalla och Trollhättan är två goda exempel på skillnaden. Båda kommunerna saknar ungefär 100 miljoner kronor om året, varje år framöver. Uddevalla har sedan lång tid redan haft en väldigt hög skatt, och det är inte rimligt att höja den ytterligare utan att medborgarna får något nytt för det. Här inledde redan den förra S-ledda majoriteten ett ambitiöst sparprogram, och eftersom man började i tid ser det ut som att det ger god effekt.

I Trollhättan har man gjort tvärtom. Trots att man har haft återhållsamhet och köpstopp i nämnderna, så har underskotten staplats på hög. In i det sista hoppades man på att riksdagen skulle lösa situationen genom mer statliga pengar, men när det inte blev så var sista utvägen att höja skatten med 0,8 procentenheter (80 öre på kommunpolitikers språk), vilket gav drygt 100 nya miljoner i kommunkassan och en budget i balans för 2020.

Problemet med skattehöjningsvägen är dock att den är kortsiktig. Pengarna från årets skattehöjning tar slut fort. Redan nästa år, 2021, saknas det 100 miljoner igen. Ska man då höja skatten med ytterligare 80 öre?
Henrik Sundström
Advokat, Uddevalla

• WordPress
• Facebook
• Twitter

Färre betalar för fler

Krisen beror på att allt färre arbetar

Kommunerna befinner sig i kris. Uddevalla saknar 200 miljoner, Kramfors 50. Det ser likadant ut överallt. Enligt SKL:s chefsekonom Annika Wallenskog står kommunerna inför ett stålbad som kommer att bli värre än 90-talskrisen. ( https://www.dagenssamhalle.se/nyhet/underskotten-vaxer-i-valfarden-20720 )
Olika sidor i den politiska debatten ägnar sig åt att välja ut favoritanledningen till krisen. De vänsterliberala partierna och medierna talar om den åldrande befolkningen, medan de renodlat invandringskritiska talar mer om kommunernas ökande kostnader för socialbidrag. Sanningen är att båda saker är ingående komponenter, men de ger långt ifrån hela bilden. ( https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/allt-fler-aldre-blir-problem-for-goteborgs-ekonomi )

Färre betalar
Den största anledningen till kommunernas kris är vikande skatteintäkter per invånare. Detta beror i sin tur på flera saker, men den viktigaste är att vi har fått väldigt många fler invånare varav de flesta står mycket långt från arbetsmarknaden. Bara under åren 2015-2018 fick landet 578 000 nya invånare. Dessa människor innebär per person minst samma kostnader i den kommunala ekonomin, men med en långt lägre sysselsättningsgrad och produktivitet än genomsnittet i den befintliga befolkningen. Befintliga skatteintäkter späds på så sätt ut över fler individer som ska ha vård, skola och omsorg.
I oktober 2015 redovisade kommunförbundet SKL i sin Ekonomirapport vilka effekter på kommunernas intäkter som skulle bli följden, givet att det årets SCB-prognos över framtida invandring skulle slå in. Beräkningen visade en brist i kommunernas ekonomi om netto 10 miljarder kronor år 2019, motsvarande en höjning av kommunalskatten med 40 öre.

Underskottet jämnas ut
Med facit i hand kom SCB:s befolkningsprognos från 2015 att stämma ganska väl. När nu 2019 har kommit visar också i stort sett samtliga kommuner rejält röda siffror. På grund av hur det kommunala skattesystemet är utformat jämnas effekten av utspädningen av skatteintäkterna ut över landets alla kommuner, oavsett om de har tagit emot många eller bara ett fåtal nya invånare.
För varje år framöver, med en fortsatt invandring om över 100 000 personer framförallt från länder i Mellanöstern och Afrika, så kommer kommunernas ekonomi att urholkas ytterligare.
( https://webbutik.skl.se/bilder/artiklar/pdf/7585-077-1.pdf?issuusl=ignore )
Vad som däremot skiljer sig från kommun till kommun är de direkta merkostnaderna för den utrikes födda befolkningen, som t ex högre utgifter för försörjningsstöd, individ- och familjeomsorg, samt kostnader på grund av överrepresentation i brottslighet, men även här tar det kommunala utjämningssystemet hand om större delen av skillnaderna.

Fler pensionärer
Det strukturella hålet i kommunernas finansiering beror dock inte enbart på invandringen, en viss andel beror också på att pensionärernas andel av befolkningen ökar, vilket också leder till lägre skatteintäkter per person. De riktigt stora effekterna av denna demografiska utveckling ligger dock fortfarande framför oss. En del talar om flyktinginvandring som ”nödvändig” för att kunna hantera denna situation, vilket mest framstår som ett önsketänkande i den högre skolan. Det hjälper ju inte att en stor del av de utrikes födda är i arbetsför ålder, om de ändå inte arbetar.
En förutsättning för att invandringen ska bli ekonomiskt lönsam för samhället, är att de som kommer har en möjlighet att vara en tillgång på arbetsmarknaden. Men tyvärr är nivån på kunskaper och färdigheter hos dem som kommer hit i normalfallet alltför låg för att de ska efterfrågas på den svenska arbetsmarknaden.

Öka kompetensen
Det svenska skolsystemet må förtjäna en del kritik, men det är så att den som har en formellt hög utbildning i Mellanöstern eller Afrika söder om Sahara, ändå i genomsnitt har signifikant lägre färdigheter i läsning och räkning än lågutbildade som är födda här. Den svenska arbetsmarknaden präglas inte av någon strukturell diskriminering, tvärtom, utan hög arbetslöshet i vissa grupper beror helt enkelt på en lägre färdighetsnivå i dessa grupper.
(https://www.regeringen.se/4ae55e/contentassets/86d73b72a97345feb2a8cbc8b6700fa7/sou- 2015104-langtidsutredningen-2015-huvudbetankande )*
Ska vi klara av den offentliga ekonomin framöver, blir det nödvändigt att vi kraftigt minskar invandringen av personer som står långt från arbetsmarknaden, samt riktar en avsevärd andel av BNP till att lyfta kunskapsnivån hos den utrikes födda befolkningen till åtminstone svensk grundskolenivå. Annars brinner snart en hel granplantering.
Henrik Sundström
Advokat, Uddevalla

Tiggeriförbud har brett folkligt stöd. Det visar SOM-institutet i en undersökning av svenska folkets åsikter om aktuella politiska förslag. Och det är fullt lagligt för kommuner som vill, att förbjuda tiggeri på allmän plats. Advokaten Henrik Sundström förklarar hur det hänger ihop, sedan Uddevalla kommunfullmäktige röstat nej till ett förslag om förbud i dagarna.

Folkligt stöd för tiggeriförbud

Men fullmäktige i Uddevalla sa nej

Frågan om tiggeriförbud var uppe på kommunfullmäktige i Uddevalla i onsdags. Det är ett förslag som har brett stöd i befolkningslagren. Göteborgs universitet mäter regelbundet hur svenskarna ställer sig till olika politiska förslag, och i den senaste mätningen som kom bara häromdagen, är det 61 procent som stödjer ett sådant. Bara 21 procent av befolkningen vill tillåta tiggeri, medan 18 procent saknar åsikt i frågan. Det är alltså tre gånger fler som vill ha ett tiggeriförbud än som vill tillåta tiggeri.
Bland Uddevallas partier är dock ordningen helt omvänd, där är det bara M och SD som ställer sig bakom ett tiggeriförbud, vilket motsvarar en tredjedel av ledamöterna. Det är uppenbart att partierna snarare representerar en liten progressiv minoritet än medborgarnas verkliga preferenser.

OK med förbud
I debatten låter det på många tiggeriförespråkare som att tiggeri alltid har varit oreglerat i Sverige. Det stämmer dock inte, snarare har gatutiggeri alltid varit reglerat, men på senare år har regleringen slutat att fungera på grund av ren myndighetsaktivism.
Ordningslagen är den som sätter ramarna för vad en kommun får reglera på offentlig plats i sina lokala ordningsföreskrifter. Den senaste revideringen av ordningslagen gjordes av regeringen Bildt i proposition 1992/93:210. Enligt ordningslagen har kommunerna en tydlig rätt att reglera gatutiggeri, även om det i lagen kallas för ”penninginsamling”. Det absoluta flertalet av landets kommuner har valt att använda en modell som innebär att det krävs tillstånd från polisen för att få tigga på offentlig plats.
Eftersom Sverige under lång tid inte hade något gatutiggeri att tala om, så föll bestämmelserna i ordningslagen i glömska. När så tiggeriet tilltog i samband med den fria rörligheten, så uppförde sig många något yrvaket.

Dom i Södertälje
En kommun, Sala i Västmanland, ville införa ett fullständigt förbud mot tiggeri i hela den geografiska kommunen. När så länsstyrelsen år 2011 prövade Salas nya ordningsföreskrifter, fann man (helt riktigt) att dessa stred mot de gränser som sätts upp av ordningslagen. Det är bara offentlig plats som kan regleras.
Men länsstyrelsen nöjde sig inte med detta, man gick också vidare utöver det som frågan gällde, och fastslog i en helt egen tolkning av ordningslagen att kommuner överhuvudtaget inte skulle ha någon laglig rätt att reglera gatutiggeri. Ren myndighetsaktivism, således.
År 2014 åtalades så tre personer vid Södertälje tingsrätt för brott mot ordningslagen, eftersom de hade tiggt på gatan utan föreskrivet polistillstånd. De friades dock, varvid tingsrätten hänvisade till uttalandet från länsstyrelsen i Västmanland. Domen överklagades inte. Polismyndigheten bestämde sig för att detta var det nya rättsläget, och slutade helt att ingripa mot gatutiggeri.

Ordningslagen gäller
Frågan har emellertid aldrig varit i någon högre domstol förrän 2018, när Högsta förvaltningsdomstolen i ett mål som rörde Vellinge fastslog att ordningslagen inte är ändrad, och att kommuner naturligtvis fortfarande har rätt att reglera gatutiggeri på offentlig plats, på samma sätt som man har möjlighet att reglera juldekorationer och alkoholförtäring. https://lagen.nu/dom/hfd/2018:75
På flera håll i landet pågår nu ett arbete med att återreglera gatutiggeriet på offentlig plats i enlighet med lagstiftningens intentioner. När folkviljan rörande tiggeriförbud får utslag även i Uddevalla kommun återstår dock att se.
Henrik Sundström
Advokat, Uddevalla

• WordPress
• Facebook
• Twitter

Kan rasism vara en affärsidé? Det påstår Jonas Sjöstedt och anklagar M, KD och SD för att ha gjort rasism till sin affärsidé. Advokaten Henrik Sundström har gjort en djupdykning i forskningen och funnit att det av allt att döma är tvärt om. Överdrifter i en allt mer politiserad forskning framställer svenskarna som mer rasistiska än de faktiskt är. Det är den politiserade forskningen som gjort rasismen till sin affärsidé, hävdar han.

Rasism som affärsidé

Politiserad forskning ett samhällsproblem

November 2018. Länsstyrelsen i Stockholm presenterar en forskningsrapport, beställd från Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala Universitet. Enligt rapporten har afrosvenskar det väldigt svårt på den svenska arbetsmarknaden. Skälet till detta är att de ”diskrimineras på ett väldigt anmärkningsvärt sätt”.
En afrosvensk definieras som någon med ursprung från Afrika söder om Sahara.
(https://www.svt.se/nyheter/inrikes/rapport-afrosvenskar-diskrimineras-pa-svenska-arbetsmarknaden)
Exempelvis anger man i medierapporteringen att afrosvenskar med en treårig eftergymnasial utbildning har betydligt lägre lön än den övriga befolkningen med samma utbildningsnivå. För afrosvenskar födda i Sverige är inkomsten nästan 50 procent lägre än för den övriga befolkningen.
Ansiktet utåt hos Länsstyrelsen när rapporten presenterades var Kitimbwa Sabuni, utvecklingsledare och ansvarig för EU-projektet Vidga Normen i praktiken, som med drygt 14 miljoner kronor i ryggen ska göra arbetsmarknaden i Stockholmsregionen mer inkluderande med avseende på hudfärg.

”Antisvart rasism”
Rapportens officiella titel är ”Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden”. Författare är Sima Wolgast, Irene Molina och Mattias Gardell, och rapporten bygger på statistik från SCB.
Resultaten visar att afrosvenskar har mellan 10 och 40 procent lägre lön än övriga invånare, oavsett om personerna är födda i Sverige eller inte. Även när forskarna kontrollerar för faktorer som formell utbildningsnivå, anställningssektor och ålder finns en betydande löneskillnad kvar. Vidare visar studien att afrosvenskar är underrepresenterade i högstatusyrken och på chefspositioner.
https://www.lansstyrelsen.se/download/18.4e0415ee166afb5932417f0d/1542191137748/Rapport%202018-21%20Antisvart%20rasism%20och%20diskriminering.pdf

Chockerande bild
Det är onekligen en chockerande bild av det svenska samhället som förmedlas. Av siffrorna följer att det tycks vara svårare för afrosvenskar att få en chefsposition, och att gapet mellan afrosvenskar och övriga befolkningen faktiskt ökar, ju högre formell utbildningsgrad som afrosvenskarna besitter.
Den enda förklaring som är möjlig enligt rapporten, är att den svenska arbetsmarknaden präglas av antisvart rasism och diskriminering. Åtgärdsförslagen är delvis justeringar i diskrimineringslagen, men huvudsakligen fortsatta forskningsinsatser.
Sverige anses som ett av världens absolut mest toleranta och icke-rasistiska länder. I den globala undersökningen World Values Survey sticker Sverige regelmässigt ut med mycket mer progressiva värderingar än alla andra länder i världen. Hur kan detta samexistera med en renodlat rasistisk arbetsmarknad? Vi behöver gräva vidare i detta.
Den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD gör globala studier över bland annat skolresultaten i världen, det som kallas PISA. Härutöver gör OECD också motsvarande undersökningar bland vuxna, som kallas för PIAAC. I denna undersökning mäter man färdigheter som är viktiga på arbetsmarknaden, närmare läsfärdighet, räknefärdighet och problemlösningsförmåga.

Låga läsfärdigheter
I PIAAC-studien för Sverige finner man att den svenska arbetskraften
generellt ligger över medel i världen när det gäller de färdigheter som är viktiga på arbetsmarknaden.
( http://www.oecd.org/skills/piaac/Country%20note%20-%20Sweden.pdf )
Vi halkar efter en aning när det gäller matematik bland de yngre, men inget direkt alarmerande.
Vad som dock är alarmerande, är att utrikes födda i Sverige har väldigt låga läsfärdigheter. Skillnaden mot inrikes födda är enorm, Sverige har de största skillnaderna i världen mellan inrikes och utrikes födda i värden när det gäller läskunnighet.
Även utrikes födda med formellt hög utbildning visar sig ha verkliga färdigheter som ligger långt under de inrikes födda med motsvarande examina. Av PIAAC-studien kan man också se direkta samband mellan uppmätt färdighet i läsning och räkning, och arbetslöshet och löner.

Diskriminering en myt
Regeringens långtidsutredning, som görs av tjänstemännen på Finansdepartementet, SOU 2015:104, har studerat PIAAC-siffrorna vidare. (https://www.regeringen.se/contentassets/86d73b72a97345feb2a8cbc8b6700fa7/sou-2015104-langtidsutredningen-2015-huvudbetankande )
Det visar sig att om man justerar arbetsmarknadsdata för färdighetsnivåerna i PIAAC, så försvinner hela skillnaden i arbetslöshet och lön mellan inrikes och utrikes födda. Det är t.o.m. en något högre andel utrikes födda (54 procent) än inrikes födda (49 procent) som har ett arbete som kräver högskoleutbildning.
När grupper inte får arbete eller hög lön beror det helt enkelt på att de inte kan läsa eller räkna tillräckligt bra. Det beror inte på deras hudfärg. Det finns inte heller några skillnader om man har ursprung från ett annat västland, något arabland eller något land från Afrika söder om Sahara.

Politiska syften
Den rapport som Molina och Gardell gjorde, har inte justerat för afrosvenskarnas faktiska färdigheter i läsning och räkning, vilket är den verkliga förklaringen till att denna grupp hamnar efter på arbetsmarknaden, snarare än att det skulle finnas utbredd rasism. Tveklöst finns det enskilda fall av diskriminering även i Sverige, men påståendet att arbetsmarknaden som helhet, skulle präglas av diskriminering och ”glastak” för afrosvenskar, är helt enkelt motbevisad.
PIAAC-siffrorna och regeringens långtidsutredning är inget okänt material, särskilt inte för professorer med diskriminering på arbetsmarknaden som specialitet. När Irene Molina och Mattias Gardell således väljer bort dessa data är det ett medvetet val för att nå ett syfte. Och detta syfte kan inte vara annat än att få det att framstå som att det finns en utbredd rasism i Sverige.

”Rasism som affärsidé”
Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt kallade nyligen M, KD och SD för partier ”med rasismen som affärsidé”. Snarare torde det omvända vara fallet – det finns en klass med akademiker och politiker som har rasismen som affärsidé. Men eftersom rasismen är en bristvara så måste den trollas fram ur tomma luften. Annars blir man arbetslös.
De som trollar, gör det säkert av eget intresse, affärsintresse om du så vill, men förmodligen också för att uppnå politiska mål. Om det västerländska samhället faktiskt fungerar, så finns ingen marknad för politiska idéer som står för dess nedbrytning.
Förutom att politisera forskningen, är detta ett slöseri med skattemedel. Och så leder det fel. Beslutsfattarna får ett felaktigt underlag, och fattar då felaktiga beslut.
Det är nästan så att man tror att det är ett självändamål att ha en etnifierad underklass, med bristfälliga arbetsmarknadsfärdigheter. Men så cynisk kan väl ingen vara. Eller?
Henrik Sundström
Advokat, Uddevalla

• WordPress
• Facebook
• Twitter

Kina – den nya världsmakten

I fem år har Kina varit världens största ekonomi. Jättenationen expanderar utomlands och fokuserar på råvaror men också på jordbruksmark, skriver Kinakännaren och historikern Per Bolander. Något som kan liknas vid en nykolonisering pågår i Afrika. Kinas strävan och långsiktiga mål, kommer att få konsekvenser för USA och Västeuropa. Frågan är hur vi väljer att hantera detta.

Kina expanderar

Fokuserar på råvaror och jordbruk

Den 29 september 2014 meddelade Världsbanken att Kinas ekonomi denna dag (exakt!) blivit världens största, mätt i köpkraft. Det betydde att USA fick stiga ner från första platsen efter 142 år i ledningen (1872 gick USA om Storbritannien som världens största ekonomi).
Så, varför blev det då inte mer kvack i den internationella ankdammen? Nja, det var något lurt med siffrorna. Kina var störst i köpkraft, per capita ligger landet i själva verket någon stans i mitten bland världens länder. Den kinesiska produktiviteten är ungefär en fjärdedel av den amerikanska, det finansiella systemet är stort men underutvecklat, vilket också gäller teknologin. Dessutom är den kinesiska ekonomin extremt resurskrävande. Det lär alltså dröja innan Kinas 1400 miljoner invånare når samma levnadsstandard som den i USA, Japan och Västeuropa.

 40 år lång marsch
Inte desto mindre visar siffrorna att något radikalt nytt hänt i världen. Ett tidigare u-land har inlett en marsch som, om inte något drastiskt inträffar, bara kan sluta på ett sätt: att Kina ersätter Västerlandet som den dominerande kraften i världen och gör slut på 500 år av västlig dominans.
Denna marsch inleddes 1978 då Deng Xiaoping kom till makten efter en turbulent tid som följde på Maos död. Vid kommunistpartiets kongress detta år bestämdes att Kina skulle genomföra ”De fyra moderniseringarna” som omfattade jordbruket, industrin, försvaret och vetenskapen. En femte modernisering, en politisk med större demokrati, var det inte tal om. Inte då, inte nu.
Sovjet blev känt för sina femårsplaner, kineserna tänker mycket mer långsiktigt. Deng och hans anhängare insåg att deras program skulle ta generationer att genomföra. Efter 40 år har de kommit halvvägs.

Kamp om resurser
Över hela planeten pågår en jakt efter jordens resurser, järn, kol, olja, koppar, tenn, bauxit, sötvatten, bördig jord. Den främste ”jägaren” är Kina. Ingen råvarumarknad någonstans förblir opåverkad. Ju större andel av en viss bransch som Kina dominerar, desto större blir dess hunger efter en viss råvara. Ta till exempel aluminium (bauxit). År 2005 svarade Kina för en femtedel av världsproduktionen, tio år sedan hade andelen ökat till 46 procent. Under tiden har traditionellt stora företag som Alcoa och Rio Tinto tvingats stänga smältverk.
Kinas drivs alltså av en oerhörd resurshunger och kommer inte tveka att göra allt som krävs för att säkra tillgången. När Kina blev medlem av WTO (Världshandelsorganisationen) så ökade dess tillträde till världens marknader. Globaliseringen har gynnat Kina som kanske inget annat land. Det har lett till att Kina nu har blivit världens största handelsnation med världens snabbast växande ekonomi. Under tio år, 2003 – 2013, nästan tredubblades Kinas BNP. Under samma tid fördubblades Indiens BNP, medan I-världens ekonomier bara växte med knappt 20 %.

Afrikas nya kolonisering
Under 1960-talet blev de flesta europeiska kolonierna i Afrika självständiga. De nya staterna ville inte bara kasta av sig det politiska oket utan också det ekonomiska, alltså det ekonomiska beroendet av de gamla kolonialmakterna (och USA). Flera olika modeller prövades (planekonomi, kapitalism) med blandat resultat.
Nu har en ny ”kolonialmakt” dykt upp, Kina. Efter det stora sino-afrikanska toppmötet i Beijing 2006 (FOCAC), då 48 afrikanska länder deltog (inklusive inte färre än 42 stats- och regeringschefer), har handelsutbytet ökat med blixtens hastighet. Bara tre år senare blev Kina Afrikas enskilt viktigaste handelspartner och gick om USA. På tretton år har värdet av handeln ökat mer än 20 gånger om.
Kinas stora intresse i Afrika är råvaror. Detta inkluderar tillgång till bördig jord, så kallad ”agro business”, alltså att stora arealer uppodlas med grödor kineserna vill ha, som sojabönor och hirs. Men kinesiska företags framfart i Afrika har väckt stark kritik. Nigerias centralbankschef har i en intervju anklagat Kina för att bidra till Afrikas avindustrialisering och att göra sig skyldig till samma typ av utsugning som västvärlden.
Det är inte bara kinesiska företag som kommer för att ta för sig av Angolas olja, Kongos koppar och Namibias zink. Även kinesiska nybyggare, kolonisatörer, har kommit. Över en miljon kineser har slagit sig ner i Afrika som företagare, tekniker och jordägare. De gamla brittiska godsägarfamiljerna i Zambia, Zimbabwe och Sydafrika håller på att ersättas av kineser. En gammal brittisk dam som sålt sin plantage i Zambia till kineser sa förvånat i en intervju: ”Jag trodde alltid att afrikanerna förr eller senare skulle ta över min farm, jag kunde aldrig föreställa mig att den skulle tas över av en kinesisk familj”.

Klimatbov nummer ett
Kinas enorma tillväxt har medfört en mängd negativa faktorer. En av de viktigaste är miljöförstörelsen och påverkan på klimatet. Anledningen är att den kinesiska ekonomin fortfarande är i huvudsak koldriven. Att Kina är det land som enskilt har störst klimatpåverkan är de flesta experter överens om. Frågan är hur stor. Siffrorna skiftar, beroende på vilken undersökning man tittar på.
Kina anses stå för omkring 30 procent av de globala koldioxidutsläppen vilket innebär att de ligger ungefär 50 procent över det globala genomsnittet. Andra undersökningar talar om att Kinas totala påverkan på den globala uppvärmningen uppgår till 18 procent.
Vilka siffror som än är korrekta så råder det ingen tvekan om att ingen lösning på den globala miljö- och klimatkrisen är möjlig utan Kina. Men här står vi i västvärlden inför ett dilemma. Orsaken till Kinas miljöförstöring är att deras folk vill ha samma levnadsstandard som människorna i väst. Frågan är om det är möjligt utan en stor konflikt. Om en och en halv miljard kineser ska ha en egen bil, var ska då oljan komma ifrån? Var ska alla metallerna som krävs för att bygga bilarna komma ifrån? Om alla kineser ska kunna äta kött tre gånger i veckan, var ska boskapen komma ifrån? Om miljarder kineser vill kunna åka på semester till Paris, Rom, Kanarieöarna och Grand Canyon, var ska vi i väst ta vägen? Och om alla dessa kineser ska ta flyget, hur går det då med miljön? Och klimatet?
Kort sagt, om Kina lyckas med sin jakt på naturresurser för att uppnå detta mål, blir det då kvar något till oss i väst? Och hur kommer vi att reagera inför möjligheten av en ny dominerande supermakt som kanske tvingar oss att sänka vår levnadsstandard? Trump talar om ”America first”. Kommer vi att välja ”The West first”, kanske med militära medel?

Elefanten i rummet
Politiker och opinionsbildare pratar om hoten vi står inför: miljön, klimatet, flyktingarna, kriminaliteten. De hojtar dramatiskt om terrorismen, hotet från islam, IS.
Men nästan ingen pratar om den stora elefanten i rummet, som vi alla kan se (om vi vill) men inte vill låtsas om. Kina. Glöm krigen i Irak och Syrien och Jemen, konflikten i Israel, muslimska terrorister och flyktingströmmar. Allt detta är i grunden inget annat än en ”sideshow”, små vågrörelser som verkar dramatiska på kort sikt men bara har marginell betydelse i jämförelse med den kinesiska flodvåg som långsamt närmar sig. Vi i väst står inför en korsväg där vi måste välja. Antingen börjar vi anpassa oss till en utveckling som i längden är oundviklig eller så väljer vi konfrontationen. Men en konflikt kan leda till ett nytt världskrig som ingen kommer att vinna i någon vettig mening och som skulle leda till något mycket värre än en kinesisk dominans.
Per Bolander
Kinakännare och historiker

• WordPress
• Facebook
• Twitter

”Fria och oberoende domstolar som inte tar order från staten i enskilda fall, det vill säga en rättsstat, är den yttersta garanten för att skydda och upprätthålla människans rättigheter från andras förtryck, inklusive statens.” Så skriver Henrik Sundström i veckans ÅSIKTER.

Rättsstaten – ett problem
för postmodernisterna

Den som är någorlunda bekant med marxistisk rättsfilosofi vet att ett av dess huvudsakliga mål är att avlägsna den liberala rättsstaten, det som kallas ”rule of law” på engelska. Ett samhälle som bygger på lagstyre och individuella mänskliga rättigheter står nämligen i vägen för den sociala omvandling av samhället som marxister menar är nödvändig. För marxister är också lagen inget annat än en funktion av den politiska makten och de givna produktionsförhållandena, så den liberala rättsstaten måste per definition vara ett verktyg för den borgerliga elitens förtryck.

För marxisterna är detta inte något ideologiskt ställningstagande i första hand, utan snarare ett utflöde av marxismens nödvändighet. Det var helt enkelt vetenskapligt att anta att det är så här historien ska utveckla sig, på samma sätt som tidigare övergångar hade skett genom historien.

Idag torde marxismen vara avförd som vetenskap, men dess filosofiska arvtagare är i allra högsta grad verksamma vid våra universitet och högskolor. Den postmoderna filosofin, influerad av franska filosofer som Derrida, Lyotard och Foucault, har efter den sedvanliga omvägen om USA givit upphov till en flora av nyare studieområden. Genus, intersektionalitet, kritiska vithetsstudier, postkoloniala studier, och så vidare. Genom generösa riktade statsbidrag har dessa fält kunnat tillägna sig talrik följarskara.

Den postmoderna filosofin bygger vidare på marxismens strukturella syn på samhället som en hierarkisk kamp mellan grupper, men marxismens klassbegrepp har istället ersatts av andra typer av grupper, på biologisk snarare än social grund. Mänskligheten delas in i grupper efter kön, ras, hudfärg och religiös tillhörighet, som alla uppges befinna sig i en ständig underordning och ständig kamp mot den vita medelålders mannen.

I en liberal rättsstat är varje enskild medborgare bärare av sina egna rättigheter. Dessa rättigheter är naturliga rättigheter som tillkommer varje människa just i sin kraft av människa – rätten till liv, rätten till frihet och rätten till icke-diskriminering. Fria och oberoende domstolar som inte tar order från staten i enskilda fall, det vill säga en rättsstat, är den yttersta garanten för att skydda och upprätthålla människans rättigheter från andras förtryck, inklusive statens.

Det här blir dock ett problem för den som bygger sitt rättighetstänkande på postmodern grund. Det är nämligen omöjligt att behandla människor som kollektiv utan att samtidigt bryta mot de individuella rättigheterna. Låt mig ge ett exempel: säg att kvinnor är underrepresenterade på en viss typ av utbildning. Om man då skulle ge förtur till kvinnliga sökande, så skulle vissa män väljas bort trots att de skulle ha högre meriter. Med andra ord skulle dessa enskilda män diskrimineras på grund av sitt kön, vilket strider mot rättsstatens grunder.

För de postmoderna akademikerna är valet lätt mellan fortsatt rättsstat och individuella mänskliga rättigheter å ena sidan, eller en mer totalitär marxistisk rättsfilosofi å den andra. Eva-Maria Svensson, professor i rättsfilosofi och genus, pratar i en skrift beställd av Högskoleverket om mänskliga rättigheter som ”avvägningsnormer och inte som individuella fri och rättigheter”.

Det är det här perspektivet vi måste ha med oss när den postmoderna professorn Irene Molina vill skicka SÄPO på Scanias före detta chef Leif Östling, för att denne dristat sig att öppet tala om sina erfarenheter av utrikes födda på dagens arbetsmarknad. Det är dock snarare Molina och hennes gelikar som har något att bevisa när det kommer till demokratisk och rättsstatlig trovärdighet.

Henrik Sundström, advokat, Uddevalla

• WordPress

Apropå Karl Hedin-fallet. Problemet med maktfullkomliga myndigheter ökar. Enskilda medborgare utsätts allt oftare för myndighetsmissbruk. Fallet Karl Hedin passar in i ett mönster som man ser allt oftare, skriver advokaten Henrik Sundström, som tar strandskyddet som ett annat exempel. Det är allt oftare människor som äger mark som drabbas. ”Jag upplever det som att SMP-regeringen bedriver ett lågintensivt krig mot den enskilda människans frihet”, skriver Henrik Sundström.

Myndighetsmissbruk
blir allt vanligare

Ordet ”rättshaverist” anses komma från tyskans rechtshaber, dvs någon som har rätt, men det får ändå anses vara en särdeles svensk kulturell figur.
Ofta en välutbildad medelålders man, som på ett eller annat sätt oförskyllt hamnat i kläm i hanteringen hos någon myndighet. Ifrån en position som pensionär eller på annat sätt arbetsbefriad, bedrivs en enmanskampanj genom långa inlagor, gärna tryfferade med utdrag ur departementspromemorior och avgöranden från Europadomstolen i Strasbourg. Som blivande advokat skolas man i att akta sig för att åta sig ärenden för rättshaverister, på det att det må påverka ditt rykte hos kolleger, myndigheter och domstolar.

Antalet fall ökar
På senare år har jag dock från min egen horisont kunnat iaktta en trend. Antalet fall där myndigheter rent faktiskt har utsatt enskilda medborgare för det som jag uppfattar som myndighetsmissbruk ökar. Merparten av de som drabbas är långtifrån några rättshaverister, snarare är inställningen en allmän uppgivenhet inför övermakten.
Man hade önskat att man blev förvånad när man läser om det som har hänt Karl Hedin, men tyvärr passar hans berättelse snarare in i ett mönster som man numera ser allt oftare. Den som hamnar i skottgluggen är huvudsakligen den som äger mark, och förövaren kan vara i stort sett vilken myndighet som helst, som genom olika typer av beslut kan beskära ägarens rådighet över sin egendom.
En lista över anekdoter skulle kunna bli hur lång som helst, men några av de mest flagranta exemplen står länsstyrelsen i Västra Götaland för.

Utökat strandskydd
Under mandatperioden 2010-2014 genomförde Alliansen i riksdagen en ändring av de sedan lång tid kritiserade strandskyddsbestämmelserna. Det som hade mött kritik var att landets länsstyrelser alltför lättvindigt hade beslutat om utökade strandskydd, från den generella bestämmelsen om 100 meter skyddszon från stranden upp till 300 meter.
Riksdagen beslutade då att ändra reglerna för när länsstyrelserna får besluta om utökade strandskydd. Riksdagen upphävde samtidigt alla befintliga utökningsbeslut, så att länsstyrelserna skulle få fatta nya beslut enligt de nya och för markägarna mer generösa reglerna. Var det tänkt.
I Bohuslän läste länsstyrelsen för Västra Götaland detta nya riksdagsbeslut som om det var skrivet på tvärtomspråket. Istället för att ta bort dåligt motiverade utökade strandskydd, tog tjänstemännen fram en linjal och mätte upp ett utökat strandskydd om 300 meter i princip längs hela Bohuskusten, likt en kolonialmakt i Afrika på 1800-talet. Och vem ska hindra dem? Beslutet kan formellt överklagas till regeringen. Det vill säga till Miljöpartiets statsråd. Lycka till.

”Subversiva element”
Syftet med ett utökat strandskydd har inget med allmänhetens tillgång till stranden eller biotopskydd att göra. Det löses alldeles utmärkt med det grundläggande 100-metersskyddet. En allmän utökning till 300 meter handlar helt och hållet om att kunna kollektivisera så mycket värdefull privat egendom som möjligt. Man vill helt enkelt undvika att det byggs värdefull strandnära bebyggelse.
Jag upplever det som att SMP-regeringen bedriver ett lågintensivt krig mot den enskilda människans frihet. Två av de huvudsakliga vapnen är brist på respekt för äganderätten, samt aktivistiska myndigheter med lyhördhet mot departementets statssekreterare. Medborgare med egendom, som försörjer sig själva utan att vara anställda, anses som subversiva element som måste tas ner på mattan. En god undersåte är tacksam, anställd och med i facket. Till nöds duger det möjligen att gå på bidrag.
Henrik Sundström, advokat, Uddevalla

• WordPress
• Facebook
• Twitter

EUs integritet står på spel

Preemraffs utbyggnad dilemma för regeringen

Det är ingen slump att Nordens största raffinaderi Preemraff ligger i Lysekil. Den naturliga djuphamnen i Brofjorden är ett av få ställen i landet där det är möjligt att anlöpa direkt med oceangående råoljetankers, utan att behöva lasta om till mindre fartyg först.
Sedan invigningen 1975 har raffinaderiet i Lysekil ständigt byggts ut och byggts om, för att möta nya lagkrav och marknadens behov av petrokemiska produkter. I Sverige liksom i Europa, finns det fortfarande underskott på olika raffinerade bränslen, exempelvis diesel. Dessa måste till stor del importeras.

Ägaren till Preemraff Lysekil vill bygga ut anläggningen i en gigantisk investering. För 15 miljarder kronor ska produktionen av mer miljövänliga bränslen öka kraftigt. Tanken är att omvandla tjockolja till bensin och diesel, men också att kunna använda förnybara råvaror i högre grad. Ur ett globalt perspektiv kommer utsläppen från fossila bränslen att sjunka tack vare detta, men lokalt i Sverige blir det en stor ökning av utsläppen av koldioxid.

All petrokemisk industri måste tillståndsprövas av domstol enligt Miljöbalken. Preemraffs utbyggnad har prövats av Mark- och miljödomstolen i Vänersborg, och har fått godkänt därifrån. Tillståndsprövningen enligt miljöbalken får dock inte omfatta utsläppen av koldioxid. Det beror på att stora utsläppare av koldioxid inte hanteras nationellt, utan i EU.

I EU finns ett system för handel med utsläppsrätter för koldioxid, det så kallade ETS-systemet. Det bygger på att man fastställt ett gemensamt europeiskt tak för koldioxidutsläpp, och delat ut ett begränsat antal utsläppsrätter till industrin. Vill exempelvis Preem öka sina utsläpp, så måste man köpa utsläppsrätter på marknaden. På det viset leder Preems ökade utsläpp till motsvarande minskade utsläpp någon annanstans i EU. ( https://ec.europa.eu/clima/policies/ets_en )

Naturskyddsföreningen litar uppenbarligen inte på att ETS-systemet fungerar, så de vill att hela utbyggnaden ska stoppas. Därför överklagade föreningen Preems tillstånd till Mark- och Miljööverdomstolen i början av året. Utsikterna för Naturskyddsföreningen att få rätt i en domstolsprövning är dock ganska små, så som lagen är skriven. Därför har man också aktiverat en plan B.

När Miljöbalken infördes av regeringen Persson på 1990-talet, stoppade man på sedvanligt svenskt manér in en gummiparagraf, som innebär att regeringen när som helst kan ta över en tillståndsprövning från domstolarna. Man litade helt enkelt inte på att någorlunda oberoende domstolar alltid skulle fatta ”rätt” beslut för miljön.

Naturskyddsföreningen har lobbat hårt på att regeringen ska aktivera sin möjlighet att ta över prövningen av Preems utbyggnad från Mark- och miljööverdomstolen. I detta har Naturskyddsföreningen även fått officiellt stöd från länsstyrelsen och från Naturvårdsverket. I slutet av augusti kröntes denna strävan med bifall från regeringen, politiken kommer att ta över prövningen.

I denna soppa framträder tre olika frågor som vi behöver hantera politiskt. Dels frågan om entrism i våra myndigheter, dels frågan om rättsstaten och domstolarnas oberoende, och slutligen frågan om Sveriges skyldigheter enligt EU-fördraget.
Det har länge varit känt att Naturskyddsföreningen och regeringspartiet Miljöpartiet har nära band med varandra, men att statliga myndigheter så öppet har visat att man ingår i samma nätverk har mig veterligen inte hänt tidigare. Länsstyrelsen har t ex i sitt yttrande tagit en klar politisk ställning när man menar att EU:s lagstiftning rörande koldioxidutsläpp är otillräckliga, och att regeringen därför bör avslå utbyggnaden av Preemraff. (https://www.lansstyrelsen.se/vastra-gotaland/om-lansstyrelsen-i-vastra-gotaland/nyheter-och-press/nyheter—vastra-gotaland/2019-07-11-regeringen-bor-prova-preems-utbyggnad-i-lysekil.html )

Uppenbarligen är grundlagens stadga om förvaltningsmyndigheternas opartiskhet och saklighet bara vackra skrivningar. Det saknas helt balanserande mekanismer för att hantera utfallet när myndigheter befolkas av tjänstemän med tydliga politiska agendor, det är så den svenska rättspositivistiska grundlagen helt enkelt är skapad.
Fullvärdig demokrati är mer än bara folkstyre; rättsstaten är grunden för den liberala västerländska demokratin. Tanken är att även staten är bunden av lagar och rättsprinciper som upprätthålls av oberoende domstolar, som ett skydd mot maktmissbruk. Förutom att detta är ett samhälle där medborgaren har en hög grad av värdighet, så är det även ekonomiskt gynnsamt. En företagare som riskerar att få frukterna av sina mödor och investeringar kapade av den politiska makten, kommer att dra sig för att tänka långsiktigt. En rättsstat är nödvändig för ekonomisk utveckling.

Regeringens hantering av Preemraff går åt helt fel håll. De flesta är överens om att utbyggnaden är i enlighet med den Miljöbalk som gäller, och vet därmed att en rent juridisk bedömning kommer att landa i att Preemraff får sitt tillstånd. Det är därför det är så viktigt för miljörörelsen att regeringen tar över, för att kunna få ett politiskt beslut som går på tvärs mot de spelregler som riksdagen har stiftat.
Beroende på hur fullgången ett lands rättsstat är, kan det sägas att skalan mellan demokrati och auktoritär regim är i viss mån glidande. När Sveriges regering genom politiska diktat och helt utan juridisk prövning kan slå undan benen på en i övrigt fullständigt legitim näringslivsinvestering, är det ett tecken på att den auktoritära klimatteokratin delvis redan är här.

EU har föresatt sig att bevaka den rättsstatliga utvecklingen i sina medlemsländer. Hittills är det huvudsakligen forna östländer som har ådragit sig kritik. Invändningarna från länder som Polen och Ungern är dock att kritiken från EU huvudsakligen är politiskt motiverad, och inte bottnar i någon objektiv kärlek till rättsstaten, eftersom andra länder kan komma undan med motsvarande saker. För det fall EU-kommissionen skulle se genom fingrarna med Sveriges hantering av Preemraff, ödeläggs stora delar av EU:s trovärdighet som väktare av rättsstaten.
Till yttermera visso blir historien än mer pikant, eftersom miljörörelsens kritik av Preem huvudsakligen bottnar i missnöje med EU:s reglering av koldioxidutsläpp, och att man därför inte vill erkänna att Sverige är bundet av ETS-direktivet och EU:s system för handel med utsläppsrätter. Det gör att hela unionens politiska integritet faktiskt står på spel i frågan.

Henrik Sundström, advokat, Uddevalla